Den där vägen man går efter. Den kan verka så lång ibland. Oändlig. Ja och hal. Risken finns att man halkar omkull vid varje steg.
Men halkan. Den hanterar man med broddar på skorna. Det och anpassad gång. Möjligen pensionärsvarning på det där. Ja gånger två. Det kan vara roligt att halka runt lite efter vägen också. I alla fall om man har full kontroll på upp och ner och tyngdpunkt. Broddar här alltså eftersom jag aldrig är riktigt säker på var upp och ner befinner sig. Tyngdpunkten, jo den ger sig till känna under promenaderna. Vill inte röra sig ur fläcken. Strävar efter mark och centralpunkt i massa.
Men vägen. Den långa. Man får koncentrera sig på stegen. Det som händer där man är. Målet når man tids nog. Det finns så mycket att se på varje obetydlig väg om man bara nu vill se. Ja njutningar också. Varma vindar mot en kind. Sol. Dofter. Att ta in.
Sen når man målet. Hakar av broddar. Pustar ut. Sätter sig i röd liten fransk bil. Som startar. Det är också nu. Man njuter. Resan går hem. Men tar aldrig egentligen slut vad jag vet.