Det snöar och blåser kallt ute. Aprilväder. Alltså som sig bör. Tittar på prognosen för veckan och den ger inte något nämnvärt hopp. Det är bara att bita ihop och gå på alltså. Som vi alltid gör.
Men det är flyttfåglar man vill se nu. Höra tranor. Hälsa Bergfinkarna välkomna. Dom som redan borde vara här. Dom som kommer i stora flockar och ger sig på de solrosfrön som hamnat på backen med en energi och glupskhet som saknar motstycke. Rensar rent. Man vill se vårblommor sticka upp i gräsmattan. NU! Men det är såklart för tidigt för det också även om det var ett normalt år. Just att man längtar så mycket gör att man vill att allt skall hända fort. Helst skall det redan ha hänt. Men så fungerar det såklart inte.
Man väntar på den där dan när hela det här landet helt plötsligt befolkas av världens vackraste kvinnor. Det är en sån där solig vårdag dom dyker upp på gatorna. Blonda, leende, blåögda (eller mörka, brunögda, svartögda… ) underbart vackra kvinnor i mängder. Kvinnor i alla åldrar. Nej, det är inte bara gubbsjukan som gör att man ser dom. Fast iof har man väl kanske alltid varit gubbsjuk, möjligen. Dom har alltid funnits där. Eller snarare dykt upp igen den där första soliga vårdagen varje år. Var dom befinner sig under vinterns mörker, den där tiden efter Lucia, har jag ingen aning om. Men dom dyker i alla fall upp här i Sverige och Norden varje år på våren och konkurrerar med blommorna. Det vet jag, och längtar efter, varje år.
Kanske känner kvinnorna samma sak. Med männen och våren menar jag. Om sådant vet jag icke. Kanske bara för att jag alltid varit en o-cool gubbe om då ändå inte alltid från Los i alla år. Är man en cool snubbe så kanske man blir utsatt för det där (blickarna) på samma sätt om våren. Vi o-coola gör det i alla fall inte. Men det hjälper inte ibland det heller. Jompa, en kompis från förr, ville alla damer ha, men inte brydde han sig så mycket om dom. Eller kanske gjorde han det. Vi var så vana att kvinnorna ville ha honom vi andra som dom inte ville ha att vi inte riktigt höll räkningen. Hur som helst så sket han i dom. Han ville spela musik som jag. Men jag ville ha kvinnorna också. Olöslig ekvation. Hur många gånger har jag inte lyssnat på någon som varit kär i honom och gett råd när jag själv egentligen själv varit kär i den rådfrågande kvinnan själv. Oräkneliga. Men det är som det är. Somliga av oss duger som lyssnare och lär oss en massa om livet den vägen. Andra lever livet. Vart tog Jompa vägen? Det vet jag inte. Bor i Alfta har det sagts mig. Vore roligt att jiddra någon gång.
Vi försökte spela ihop Jompa och jag i början av musikkarriären. Det blev ett jävla bråk. Jag visste vad jag ville och han visste vad han ville. Det var inte samma sak vi ville. Uppenbart. Vi fattade det ganska snabbt och delade på oss. Jag skrev eget. Han valde dansmusiken. Ni kan ju gissa vem som fick spelningarna, stålarna och … Men vi var alltid vänner efter att vi gått åt varsitt håll. Så olika. Kanske just därför. På nätterna var också danspjattarna hårdrockare och efter danserna jammade vi alla tillsammans på Södran tills solen gick upp. Finns en låt om Jompa och tiden här http://open.spotify.com/track/1VNxO2Sfr4FYuqCQ6i6HPP
När man är så gammal som jag är så finns det ju minnen såklart. Tiden när vi spelade är viktig. Jag var nog ganska olycklig då egentligen. Eller också var jag inte det. Men det är nog så. Kanske. Inget att längta tillbaks till är det i alla fall. Allt blir bättre med åren om man vill se det. Men kanske innehöll den tiden dom bästa människorna någonsin. Svårt och säga det också iof för var tid har haft en bunt bra människor. Men det var ett gäng riktiga galningar där då. Musik och galningar hör ju liksom ihop och har alltid gjort det. Men jag stack nog i rätt tid. Innan galenskapen tog skamgrepp på mig. Sålde Marshallstacken och gitarren och drog. Pengarna räckte till en vit TV. Symbolen för det nya livet. Gick ju mina egna vägar efter det också. Aldrig dom lätta. Livet är för kort för det.
Imorgon till Mora. Redan upptrampade vägar. Men skall bli roligt.