Att slå på vattnet efter att man monterat alla rör som man kapat, lött ihop och mixtrat med är en speciell känsla. Skräckscenariot är naturligtvis att det skall spruta vatten ur varenda skarv. Minns en gång när farsan hade fixat vårt badrum och han slog på vattnet och det strilade lite här och var. Han var känslig med sånt farsan. Ville vara duktig. Kanske blir man så utan pappa och med en mamma som går bort när man är tretton och varit sjuk många år innan dess.
Så igår slår jag på vattnet. Det kluckar och sörplar sådär som det gör när man sätter på vattnet efter att det varit avstängt ett tag. Ser direkt att de läcker bakom pannan. Undersöker och drar åt. Det slutar läcka. Puh. Undersöker dom andra skarvarna. Tvättstugan och tamefan verkar det inte tätt överallt. Pratar lite med farsan och skojar om hur det egentligen skall gå till. Eftersom han är död sen många år så är det naturligtvis lite orättvist eftersom han inte kan gå i svarsmål.
Så jag går upp. Inte det lättaste. Rörarbete är antagligen den ultimata träningsformen och man upptäcker alltid muskler som man inte vetat om att man haft. Kroppen gör med andra ord rejält ont. Får mat i mig som min förtjusande fru har ordnat. Kan hämta vatten ur kranen och spola på toa. Bara det!
Tittar på nyheterna och bestämmer mig för att gå ner och kolla läget innan vi tittar på en film. En skarv har börjat läcka. Inte mycket men ett hål. Jag pratar lite med farsan igen. Han vinner argumentationen liksom. Går upp. Frun får starta diskmaskinen, jag och son får passa på att duscha. Sen avstängning igen för säkerhetsskull under natten.
Så nu på morgonen fick jag fixa till det där lilla hålet. Löda ihop på riktigt så blir det bra. Hoppas jag…
Nu skall jag installera vatten på kontoret så att diskbänken och toaletten där fungerar igen. Efterlängtat. Men idag studio. Människan skall ha roligt också…