Såhär ser min bokhylla ut
Det är naturligtvis bara en del av alla papper man har som man anser har ett värde. Ändå rensar jag i alla fall en gång per år. Gamla böcker kastas motvilligt. Det skär i hjärtat att kasta en fullt läsbar bok men oftast vill ingen ha dem. Jag har skrivit ut mer än någon annan. Läst och fyllt pärmar. Antecknat likaså. Framför TV’n. Idéer tankar. Sida upp och sida ner. Ett sätt för mig att tänka. Fyllt pärmar med det också. Som man kastat efter några år när innehållet är gammalt.
En kompis skickade en artikel i helgen (http://www.wired.com/magazine/2013/04/dreams). Unga med tomma skrivbord. Tomma hyllor. Det som för mig är det synligt klara tecknet på ett tomt huvud.
Men jag ser ju det hos mina söner också (även om deras bokhyllor är rätt fulla (vilket hedrar dom) ) att man läser elektroniskt. Att man ändå har massor i huvudet. Att man litar på att informationen finns tillgänglig eller att man kan hitta ny bättre, uppdaterad nästa gång man söker.
Så man känner sig gammal. Jag trivs fortfarande bäst med att läsa tekniska saker på papper. Att kunna anteckna i kanten. Ha tre fyra böcker liggande uppslagna på bordet när jag jobbar med ett projekt.
Men att det skulle vara ett tecken på ett huvud mer fullt med kunskap, tankar och idéer får jag nog förkasta. Det är snarare ett tecken på att man är en historisk varelse numera och man får liksom finna sig i det liksom.