Klockan är tio. Arbetsdagen tog slut för fem timmar sedan. Det är inte de fem timmarnas övertid som tvingar hem honom. Det är inte att fru och barn väntar där hemma. Det är bristen på mat. En snabb lunch och alldeles för mycket kaffe gör att magen suger, fel, skriker efter att fyllas med något. Vad som helst går bra. Bara den fylls. Så han hastar ner för det sex trapporna och ut genom porten. Går över den tomma parkeringen fram till sin bil som står där röd och ensam och som trotts plåt och plast längtar efter honom. Den vill ha sin motor igång. Varvas upp och åka iväg i en slags bilarnas fria galopp nu i kvällen.
En man går dröjande förbi på vägen med sin Golden retriver. Kvällspromenaden. Den innan sänggående. Annars är det bara den sent arbetande och hans bil här just nu i kvällen. Vårkväll. Björkarna har precis slagit ut. Har den där skira gröna färgen som inte finns annars. Den som man vill ta in och fylla sitt sinne med. Och det gör han. Låter ögonen ta in. Fyller lungorna med frisk vårluft. Lika blandningar av förruttnelse och ny frisk grönska fyller honom. Det som är lukten av vår. Jackan är öppen. Fortfarande vinterjacka. Men öppen nu för första gången sedan vintern tog över. Han skall byta till sommarjacka imorgon.
Bilden startar på första försöket. Rycker när han lägger i drive på den automatiska lådan som han fru bestämde förra året att de skulle ha. Den vill iväg nu. Rycker igen. Kall motor. Går inte helt jämnt. Nu vill både bilen och han samma sak. Snirkla sig iväg genom villaområdet som omger kontoret. Ut genom förortskontorskomplexen. Ut till stora vägen. Motorvägen. Varvas upp där. Tävla med silvriga, blå, gröna, stora, små, och de andra röda bilarna. Färdas hemåt. Längre bort från staden. Färdas dit där maten finns. Där barn som sedan länge sover finns. Där en fru som numera är så van vid övertidskvällar att hon inte längre reagerar finns. Dom älskade. Dom som han jobbar för. Hem, äta, sova. Mer hinner han inte.
Men han ser våren där utanför när han låter bilen ta fart ut på motorvägen. Han ser den klara vårkvällshimlen som är på väg att mörkna. Gasar mer för att bilen och han vill det. Känner för det. För att han vill hem så fort som det bara går och för att det känns bra att trycka ned gaspedalen mot golvet. Trycker i Metallica CD’n. Hårda riff går i samklang med en bil i fri fart på en motorväg. Döljer motorljud och däcksljud. Hemåt i vårkvällen. Imorgon en ny dag. Ny övertid. Men fortfarande vår och hopp.