De kom igår svalorna. Alltid efterlängtade kommer de varje år som om de följde en vårens och sommarens tidtabell. Nån dag eller två kan det skilja, men kring mitten av maj är de alltid här. Det där första glada svirrandet kring huvudet på oss gör att man blir glad in i själen. Det är bara första gången vi syns för året som dom gör det där. Sen har dom inte tid. Ungar skall mättas. Mat letas. Man får hålla sig tills det är dags för dem att fara iväg söderut igen. Då kan det komma någon avskedsdykning där när man precis anar hösten, men aldrig mer. Dom är mer för att heja och bli välkomnade svalorna än för sorgliga avsked. För glada i sina svalsinnen för annat. Här är dom älskade.