Igår var det ett år sedan morsan dog och ett år sedan körsbärsträdet blommade som det gör så underbart vackert just nu utanför mitt fönster. Tiden går fort som 56-åring. Bilden är tagen för ganska många år sedan men det måste vara ungefär samma tid. Tror det kan vara Niklas som har skolavslutning. Hon sitter där under trädet tillsammans med honom och pratar och pratar och pratar som dom alltid brukade göra när dom träffades. Saknar den gamle pratkvarnen en sådan här dag – hon som gick in i dimman redan i livet och aldrig lyckades ta sig tillbaks därifrån – men har bara tid för en kort stunds eftertanke innan verkligheten tar tag i mig igen och jag hastar vidare.