Jag har mina dagar av tvivel jag med. Det skall villigt erkännas. Har man jobbat mer eller mindre kontinuerligt med något under tretton år så är man antagligen bara en knäppskalle. En sån där som Filip och Fredrik söker upp där på femman. De kommer väl snart hitfarandes förresten rätt vad det är. Brandmannen i Bollnäs först och sen jag, eller möjligen tvärt om. För ger man dessutom ut tre album varav ett dubbelt och en EP med covers på Lill-Babs låtar under två år förbättrar det antagligen inte läget. Snarare förvärrar det med säkerhet och det ordentligt. Vitrocks eller Eilert Pilarm varning liksom och han har ändå fått kulturstipendiet av pappers vilket måste adderas på hans pluskonto men inte på mitt. Skriver man utöver detta några jämnt antal hundra sidor berättelse under samma tid och en hel del annan text på social media och i blogg samt ogenerat publicera dåliga dikter så är man definitivt inte längre att räkna med. det kan man ju förstå.
Men det är ju bara under som dåliga dagarna det känns sådär och det är bara då man vet att man säkert är i farozonen. Dagar man måste passa sig på liksom. Börjar man måla tavlor är det liksom kört och man känner ju hur det drar så in i helvete åt det hållet också. Renässansmänniskorna har varit döda i flera hundra år för tusen. Fokus och koncentration för i helvete! Sluta i alla fall läsa vetenskapsartiklarna för säkerhets skull liksom.
Sen finns det dom där bra dagarna. När man faktiskt tror på att den där koden man kodar faktiskt kommer att förändra världen. I alla fall förändra världen för några stycken som behöver en förändrad värld. Dagar när man tycker att den musik man gör inte är så jävla mycket skramligare än den de andra gör. I alla fall är ett par takter av låt tre på skiva två helt godkända kan man liksom tycka i sitt övermod. Likaså finns det dagar när man tycker att man faktiskt lyckats med en textrad eller i alla fall lyckats stavat nästan alla ord som SAO föreskriver, eller “rätt” som vissa – de svart/vita – nu har för vana att kalla samma sak. Men hur man än tycker där själv så orkar man bara jobba vidare för att Indiern, Australiensaren, Tysken, Kinesen, Amerikanen, Belgaren eller vad det nu är ibland skriver och tackar för dom där kodraderna. Eller för den positiva kommentaren man får där helt plötsligt på det social mediet. Eller tjejen eller killen i Norge eller Holland som lyssnar på en av låtarna om och om igen. Poeters och kamraters uppmuntran hjälper en liksom vidare.
Belackarna är egentligen inte ett problem i allt det där skapandet. Allt de säger sitter ju där redan i huvudet. “Det är för dåligt.” “Inte kan du.” “Andra kan bättre.” Det som sitter där inom en är alltid ändå starkare än de som säger samma saker och sitter där utanför en och skriker eller för all del mumlar på avstånd så att man bara nästan hör men ändå vet vad som sägs såklart. Tydligt och klart som om man satt bredvid. Men har man då vandrat ut och står där vid stupet och faktiskt har vågat hoppa så har man och kanske är man då också ändå lyckligare och mer tillfreds som ännu en “Eiltert Pilarm” som faktiskt vågar men hånas istället för att som de rädda, som aldrig har vågat någonting enda alls under ett hela sitt liv, bara står där på säkerhetsavstånd och gnäller på de andra. Värt att fundera på det är det ju.