Han pissar på mig där uppifrån. Skrattar med en råhet och en barnslig glädje som bara kan komma från ett förlorat hjärta. De som allt för många av de som säger att de är Guds barn hade förlorat där i Edsbyn 1977. Men blåsan är inte tömd ännu. Han försöker träffa mig igen, jag som är stapelläggare, har den lägsta sysslan, den där på nedervåningen på stapelverket på Träförädlingen. Men jag kastar mig undan. klarar mig igen. Det har varit skit i lunchmackorna. Piss i kaffet. Allt man kan tänka sig för att förnedra mig, verkmästarens son. Jag lyssnar inte längre på skitsnacket om farsan varje frukost och lunchrast. Håller käften och jobbar på. Glädjen hos arbetskamraterna när min far slår huvudet i en av bjälkarna där nere och blödande dråsar omkull går inte att ta miste på, de som jag slår huvudet i varje dag, det bekommer mig inte längre. Jag har varit här för länge för det och sett för mycket som verkmästarens son. Jag kommer aldrig att bli en del av de som jobbar här, fast än jag gör samma jobb som de gör. Kommer aldrig bli insläppt i deras gemenskap. Redan utanförskap.
Men allt har blivit värre nu på senare tid. Jag har bestämt mig för att börja plugga. Den sadistiske mannen och hans soldater försöker på alla vis knäcka mig. Få mig att inte våga. Få mig att stanna bland dem där på fabriken. Men kanske är det just det här frikyrkliga monstret och hans lärljungar, som flinande bara deltog, som får mig att ändå göra det och faktiskt ta det där livsavgörande steget. Kanske skall jag känna tacksamhet till de här människorna. För trotts att jag nästan tror på dem när de berättar om han och hon och den som blev galen och låstes in när de började studera så kan inget vara sämre än det är här.
Det enda jag vill är att spela. Det är bara därför jag hamnade där på fabriken den där sommardagen för länge sedan. Gitarren är min kärlek. Men de flesta väljer att spela i band för att vara en av dem som spelar i ett band istället för att vara med för själva musicerandet. För vill man utöva musik så krävs träning. Att man står där och harvar och harvar. Speciellt om man som vi kör eget material. Men där på Södran sitter jag oftast själv där i replokalen de kvällar som är avsatta som träningskvällar. Undanflykterna är många för att slippa ännu en kväll. Flickorna drar mer än ännu en kväll i en sunkig repa såklart. Hade någon velat ha mig hade jag kanske tänkt lika. Men nu spelar det ingen roll. Jag sitter där sista kvällen. Här på ungdomsgården som vi byggt upp själva, men där kompislagren nu börjar tunnas ur. De flesta har flickvänner. De tar tid. Senare skall det visa sig att just här är jag del av ett sammanhang för sista gången i livet.
Men den här kvällen, dan före jag skall ge mig iväg, så sitter jag och skriver musik. Något inom mig vet att det är sista gången. Jo, jag vet, det är nog ingen efterkostruktion. Konstigt nog gör jag det. Två låtar blir det. Inspelade på ett kassettdäck. De följer med mig i huvudet genom livet de där två låtarna. Vägrar att lämna. Det sparade bandet behövdes aldrig egentligen. Men det är en speciell känsla av avslut som infinner sig när jag sitter där trettio år senare och spelar in dem på riktigt.
Men till slut måste jag såklart lämna den där älskade Södran. Det gamla huset där vi haft så många guldögonblick. Gå därifrån. Det finns ingen kvar att säga hej till när jag drar därifrån. Det är dom yngre som tagit över huset nu och jag känner inte de flesta av dem. Men jag är bara den förste att bryter upp kommer det visa sig, efter mig följer de andra. De som nu inte stannade på fabrikerna för alltid vill säga. De som hör hemma här i tryggheten och sammanhangen.
Och jag ger mig av söderut dan efter. Farsan skjutsar de drygt femtio milen. Den vita Amazonen skall han sälja åt mig. Men jag har redan fått pengarna. Mer än han till slut kommer att få för den gissar jag. Han är snäll min far verkmästaren, och jag behöver verkligen pengarna. Och han lämpar av mig i den nya staden. Ett hyrt rum efter en lummig villagata under de soligaste Augustiveckorna någonsin. Han åker iväg hemåt nästan direkt igen. Rädd för att störa. Precis som jag är idag när jag besöker de mina. Vi är så jävla lika han och jag. Men då med allt mellan oss som vi kom från olika världar. Fann varandra på riktigt gjorde vi först långt senare. Och jag är naturligtvis livrädd. Rädd så in i helvete, men allt går såklart bra. Ettorna och tvåorna från tidigare blir fyror och femmor här i den nya världen. Matte, fysik och kemi – jag älskar det. Litteraturkunskap med en fröken som märker min vetgirighet blir till en resa bland böcker hon plockar fram åt mig och som fyller mig och lyfter mig till höjder jag inte kunde ana fanns. Mina tankar blir tagna på allvar. En svensklärare som läser upp min uppsats inför de andra i klassen och alla applåderar som om det var något märkvärdigt det där som jag skrivit och till och med flickorna vill ha mig i den här nya stan. Det är omtumlande.
För första gången i mitt liv känner jag att jag kanske har ett eget värde där i en stad femtio mil söderut. Ingen visade eller talade liksom om det där uppe i Edsbyn i mitt, som det då kändes, tidigare liv. Jodå jag är nog lycklig där. Precis som i Uppsala och Täby och till slut här i Lo[o]s mycket senare. Men jag kom aldrig att höra till i ett sammanhang igen. Det är det pris man betalar när man flyttar och lämnar. Rotlöshet och utanförskap. Jag tillhör inte Lo[o]s. Inte ens mina barn har gjort det. Man skall ha fler släktled av boende här än vi har för att göra det. Men jag älskar den här lilla hålan precis som jag fortfarande älskar Edsbyn och andra orter jag bott på. Men min kärlek är inte en lantlollas. Allt är inte bra här precis som allt inte var och är bra i Edsbyn. Den kärlek jag känner accepterar inte bristerna utan vill faktiskt gärna visa på dem tydligt i en strålkastares sken för att de skall synas och kunna tvättas bort. Men kärleken jag känner för både det gamla och det nya är inte mindre för den skull. Ja och blev jag lycklig till slut då? Ja, jag tror tamefan det!
Låtarna
http://open.spotify.com/track/0HO5ilpW0mXfwYgbDWr0Ak
http://open.spotify.com/track/0p0kDgbXjWJJoHafvPrw2L