Morgonen är på väg. En älva rör sig genom dimman över ängen precis vid myrkanten ner mot sjön. Hon tycks sväva fram och i den tidiga morgonen när mörker fortfarande råder, liksom lyser hon. Hennes långa ljusa hår når henne ner till svanken och är rakt, tycks lätt i den svaga brisen, och faller slätt, krusande som ett vattenfall bakåt mot nacken på hennes huvud. I pannan sitter en bergskristall som är fäst i en silverfattning översållade med tecken, så små att människoögon inte ens kan urskilja dem, inte ens som ett mönster. Hon är vacker. Rena enkla drag som om ljummet vatten försiktigt under årmiljoner format hennes ansiktes drag. Ett ansikte där tydligt markerade höga kindkotor utmärker drottninglika drag som genast fångar in blicken hos den som ser henne.
Hennes ögon, som brunnar med kallt kristallklart vatten från underjordiska kanaler med alltid flödande kopplingar till de stora haven. Samtidigt är hennes ögon fyllda med eld från ursinniga vulkaner redo att visa den kraft som fanns i deras inre djup. Lätt putande fuktiga läppar ger en sensuell känsla kring denna magiska varelse redan innan betraktaren flyttar blicken till resten av hennes kropp.
En kropp dold under ett tyg virat runt, runt, runt, runt i oändliga antal varv av det lättaste, tunnaste vitaste material man kan tänka sig. Som om den giftigaste spindeln hade vävt det och vintern hade gett den snökristallernas glittrande vita, den dagen när solen lyste på de snöklädda fjällen med bländande fulla styrka. En uppenbarelse där på myren alltså. Nu stod hon stilla, mycket stilla och tycktes bara lyssna efter något. Och nog fanns det något där i vinden. En tunn spröd flöjtton som tycktes komma från skogskanten. Ett spel som till synes rörde sig runt i marken, i luften, i träden, i kvinnans hår, i sjön, på stranden och tillbaks mot skogskanten som en lång, snabb slingrande silverorm av toner. En orm som föregick den man som kom ut ur skogen där vid skogskanten. Naken med en tunn silverflöjt mellan sina läppar som han varsamt håller med båda sina händer. Han går sakta mot kvinnan. Eller går är fel ord. Hans gång mer galopperande fast ändå mjuk och vacker. Som en älg på hyggets ris, harmoniska rörelser. Kanske är det för att hans ena fot ser mer ut som en bockfot som han rör sig som han gör. En ung man, med en ung mans kropp som inte har suttit stilla utan arbetat sig till spelande hårda muskler under len hud och en fast stjärt i slutet av en muskulös ryggtavla. Svart långt hår. En liten pipmustach. En vacker man. Utstrålar kraft och vilja samtidigt som han verkar ömtålig och skör. Nedstämd i sitt sinne, vilket också hörs i den melodi han spelar som är lika blå som de Hälsingska bergen som rullar bort där i fjärran på andra sidan tjärnen.
Kvinnan ser honom komma. Hon ler och för en kort stund är det en vargs leende med salivdroppande huggtänder, men bilden finns kvar allt för kort tid för att betraktaren skall vara säker på att det var det han eller hon såg. Leendet är snart äkta, inbjudande och innerligt igen och välkomnar den nakne mannen med flöjten som nu nästan är framme, men ändå inte går ända fram till kvinnan utan sätter sig på en sten vänd mot henne, kvinnan, och fortsätter att spela. Kvinnan rör sig med musiken nu. Ser hela tiden på mannen. Ler. Av varggrinet finns inte ett spår kvar. Musiken får henne att sträcka händerna över huvudet. Upp mot himlen och moln som nästan finns där ovanför. Tyget kring hennes kropp virvlar upp mellan hennes händer också det uppåt mot himlen. Som en fjäder lyfter det i de vindar som kvinnan drar upp med sina rörelser. Uppåt. Pulserande, dallarande, flytande, men uppåt. Kvinnan snurrar runt i sin dans som nu blir intensivare med händerna pumpande ovanför sitt huvud. Som hon ville nå himlen där uppe och ta ner den hit. Varje varv hennes kropp gör skalar av ett lager av tyget som reser sig som en indisk kobra i sin korg upp, upp, allt längre upp och visar mer av hennes kropp. Svajande där runt, över, omkring den dansande kvinnan flyter tyget. Snart som en vit tornado av tunt, tunt och när det sista varvet skalas av från kvinnas kropp och hon står där i sin fulländning tycks tyget stanna till där i luften som av förvåning. Men sedan breda ut sig och vrida och snurra sig som om det också var en levande varelse som bara ville fortsätta och fortsätta dansa. Aldrig sluta. Men gravitationen vinner till slut och medan kvinnan virvlar vidare i sin dans sänker sig sakta tyget runt omkring henne och bildar en nästan perfekt cirkel. En cirkel där kvinnan mjukt faller ner. Där kvinnans händer smeker sin egna vackra varma kropp. Egna händer över bröst. Egna händer över armar ner mot mage. Egna händer ner mot sköte. Särade ben öppnade mot flöjtspelaren. Fingrar som öppnar kronblad och frigör fukt, det våta och begäret och det känsliga som vidrörs och hon som reser sin underkropp. Precis som hon nyss lyft sina händer mot skyn lyfter hon nu sina höfter uppåt, uppåt så långt det går tills det inte går längre. Fortfarande med sina händer smekande det våta, det kliande ser hon på flöjtspelaren som ser på henne. Som ser att hon är redo. Som reser sig. Som har en erektion som vill tränga in och utforska. Hårdhet och mjukhet på samma gång. Och han går mot kvinnan. Lägrar henne. Tränger djupt in i henne och hon möter honom. Tar emot honom för att visa den längtan efter hans kropp och kön som hon känner. Och musiken finns kvar. Den anger takten. Vildare, vildare men mjukt och försiktigt. Tills det inte finns någon återvändo. Tills två kroppar smälter samman till en enda kropp och hans lem pumpar in livet i en kvinnas sköte. Fyller det med mandom och den kraft som alla celler i den vackre mannens kropp besitter. Och kvinnan hon dricker girigt dessa safter med sitt kön. Blandar dem med sina egna, kvinnans. Pumpande. Spasmerna som far genom hela hennes kropp in i hans där de fortplantas till själen. Krampaktigt hållande honom kvar i sig med all sin kraft. Stanna, stanna, stanna. Låt din kropp alltid vara förenad med min kropp sagt med en kropps begär istället för ord. Och så ligger de tills allt det starka klingat av och ersätts av den ljuvliga värmen i omfamningen. Njuter av känslan. Vilar tills de båda könen inte hettar mer. Tills hans lem lägger sig till vila. Bara värmen kvar som omsluter två älskande, avslappnade i kärlek.
Tömda på energi ligger de två vackra perfekta varelserna som liknar människor men inte är det, där på myren. Fortfarande förenade som en. Han kysser hennes vänstra bröstvårta. Låter läpparna försiktigt omsluta den. Känner dess värme och hårda mjukhet mellan sina läppar. Han vill mer. Känner det. Hon vill mer det känner han på hennes små rörelser när han fortsätter smeka bröstvårtan med sina läppar och kittlar den med sin tunga. Men solen är på väg upp. Enstaka strålar har redan börjat nå topparna av träden vid skogskanten. Dimslöjorna lyfter för att ge plats för dagen. Sådana som de tillhör mörkret och kan inte finnas när ljuset regerar. Allt har sin tid. Det blir fler varma nätter. Nu när hon och han har väckt en sommar som skall komma och förändra världen och väcka den till fullt liv för en liten stund. En kort ljus sommar. För människor och för icke människor lika. Kanske har deras kärlek skapat nytt liv. Man vet aldrig. Han vill det. Ett barn av mörkret som kommit till av ren och skön äkta lust i en gryningen den dag sommaren föddes.
Men det börjar bli bråttom. Han reser sig upp. Tar hennes ena hand och drar också med henne med upp. Kysser henne länge och intensivt. Kysser henne på halsen, ner mellan brösten. Sätter sig på knä och kysser hennes mage. Navel. Vill ha mer av henne. Lägger kinden mot hennes varma, mjuka, mage, lägger händerna om hennes bak och trycker henne mot sig. Känner hennes mjuka värme mot sin kind. Men hon skjuter snart honom ifrån sig. “Vi måste skynda” viskar hon Och han ser på henne när hon dansar in i sin klädnad igen. Det är som om den inte behöver kläs på utan själva tyget själv draperar sig kring den vackra kvinnokroppen. Kroppen som fortfarande får den pulserande åtrån att röra sig inom honom med full kraft. Men solen är obeveklig. En snabb magnetisk kyss som båda med smärta sliter sig undan ifrån och så måste de båda skynda åt var sitt håll och säkerheten. Kanske för att träffas nästa gryning och återupprepa det hela. Kanske inte. Han kommer att hålla utkik där bortifrån skogen och från forsen som är hans hem och han längtar redan tills dimslöjorna lägger sig här över ängen och hon är här igen. Är hans. Men nu bort med hast från den annalkande dagen som inte är för oljusets varelser.