“Vänner skall man vara rädd om.”
Ja, jag tror på det där. Man skall vara rädd om vänner. Ändå är väl inte jag den som har varit det genom åren. Jag har liksom alltid tyckt det varit svårt att bara ringa och prata eller bara komma och hälsa på så där hipp som happ. Rädd för att störa såklart, och fast folk bedyrar att de säger till om de inte har tid så ligger det där mantrat om att inte störa djupt kvar inom mig och har gjort ända sedan jag var ung. “Tänk om jag stör!” Lägger man sedan till detta att jag jobbat 365/12/30/7 för det mesta och haft pass på sexton timmar i princip varje dag så hjälper det ju inte upp saker. De flesta vänner ger upp på en efter ett tag av förståeliga skäl.
Utom en då. Tony. Som alltid hör av sig och finns där. Som jag kan säga allt och precis vad som helst till och som kan säga allt och precis vad som helst till mig och om mig. Som aldrig gett upp. Som jag definitivt inte förtjänat att ha kvar som vän för det är alltid (ja i alla fall nästan) han som fått höra av sig. Men som finns kvar där ändå och som är helt olika mig och tycker olika i det mesta och beter sig helt olika mot vad jag gör i nästan allt. Men vänner är vi och har väl varit det nu i 37 år tror jag det är. Idag en eftermiddag i hans och hans sambos sommarstuga och det är som vi träffades varje dag fast det var ett år sedan sist. Rikedom är vad det är och glädje i en o-cool gubbes hjärta.