Jag sträcker ut mina armar rakt ut och sänker dem med kraft. Känner hur jag lättar men inte lyfter. Fast visst finns det faktiskt förändring där i nedåtrörelsen? Ett slag till med armarna – ett som sker med automatik – och jag rör mig bort från marken, uppåt, högre, lättare och för varje slag rör jag mig mot himlen med armar som nu blivit en örns vingar och ett jag som är örnen. Den stolte. Det är ingen dröm. Jag är klarvaken. Det är inga droger inblandade, jag behöver dem inte. Jag är bara jag och lika galen som när jag föddes och alla dagar efter det. Jag kan alltid bli örnen när det behövs. När jag behöver se klart eller fly från de zombifierade. En flyktväg.
Världen där ner blir liksom mindre som örn men konstigt nog också klarare och tydligare, skarpare. Rektorns hus där strax nere vid vattnet ser jag nu tydligt och igenom. Han som tror på systemet. Som driver det till sin spets. Elever finns till för lärare, lärare för honom och administrationen och han och allesammans för skolverket. Han ifrågasätter aldrig. Exekverar det som kommer uppifrån utan närmare eftertanke. Klagar möjligtvis över sällan nedsänd förändring för att det kräver kraft att byta riktning även om riktningsändringen är alldeles så liten. Men man kan lita på att han vrider sig de 0.2 graderna och att han också skickar budskapet neråt (aldrig uppåt), där klagoropen är ännu högre över förändring, och får också alla där att gå 0.2 grader ännu mer åt höger.
Att H2O är det enda hans elever kommer att minnas från kemilektionerna, att namnet Einstein, för att det tillhör en gubbe som ser skojig ut, är arvet från fysiklektionerna några år senare, att det mesta glöms bort, spelar ingen roll för honom. Allt skall vara som det alltid varit. Att man släcker barnets eld redan i elvaårsåldern bekymrar honom inte. Människor skall inte brinna för saker. Trams. Människor skall bli goda samhällsmedborgare som inte bråkar och tänker allt för mycket själva utan rör sig i flock. Lånar och gör sig ofria för att andra gör det. Tittar på tv showerna för att andra gör det. Köper elektronik för att glömma elden och den där viljan att utforska världen som det där barnet inom en gång hade. Innan…
Men örnen som nu är jag vet att den som brinner lär sig utan att behöva repetera. De brinnande är i sakerna, i världen, ständigt ifrågasättande det som är normerna, ständigt utvecklande sig själva och världen och aldrig någonsin död redan som en levande. Livsfarliga helt enkelt. Bråkstakarna. Lyckliga. Olyckliga. Kännande. De som bygger världar.
I samma område som rektorn, socialdemokraten. Hon hyllar de röda fanorna, sjunger Internationalen med känsla, objekt som visst betydde något en gång. Symboler som har tjänat ut och som borde ha bytts ut för trettio år sedan för att möta den nya tiden. Men hon tror att de gör henne sannare de gamla idealen. Fattar inte att de som skapade dessa symboler förändrade för att skapa en ny framtid istället för att krampaktigt hålla sig kvar i det gamla som drog ner dem som en blytyngd ned i, under, unket illaluktande avloppsvatten som högerspöken klämt ur sina kroppar.
De som ville framåt, vill förändra skapade de här symbolerna för utveckling och framtid. Inte som minnesmonument över svunnen tid. Men det är såklart makten som hägrar egentligen. Att få komma högre upp än rektorn som ju bor bättre, närmare vattnet. Att som han få bli en villig soldat under partipiskan och lagarna. Solidaritet är ändå bara ett ord. Broderskap är bara ett ord. Jämlikhet är bara ett ord. Ord som göms bakom gamla sånger och fanor som hölls av män och kvinnor som inombords brann för att förverkliga det som de och deras bröder och systrar stod för. Men om detta vet socialdemokraten inget för elden slocknade som elvaåring i en skolsal i en alldeles för dyr skola där ingen ville längre.
De är så få förändrarna nu för tiden, de på djupet, det såg örnen alldeles tydligt där uppifrån. Alldeles för få. Galenpannorna fick så sällan priserna nu här i framtiden. De som var förutsättningen för utveckling och liv. Alla delade villigt ut mer än sitt tionde till aktieklipparna, pappersmarodörerna, SPELARNA som girigt plockade åt sig, men ändå ville ha mer. MYCKET MER! Kyrkans män hade bara bytts ut mot mammons män och kvinnor. De som var ännu girigare. Allt liksom dog av utarmning där framför örnens ögon. Som växter som inte fick näring och bara vatten för att orka en dag till var de människorna. En sorglig samling egentligen. Utom den där lilla flickan där i sandlådan då såklart som såg hela världen där i sanden som bara ville, verkligen VILLE, eftersom hela hennes liv hängde på det, bygga klart sitt sandslott innan mamma ropade in henne för kvällsmat. Men hon var ung ännu. I höst skulle skolan börja också för en liten flicka som hon. Hon skulle säkert bli en av de där duktiga flickorna som de flesta flickor statistiskt sätt blev. Lydigt välja bort kurserna i arkeologi när syokonsulenten protesterade mot hennes tilltänkta yrkesval som statistiskt sett bara gav lycka inget arbete. Örnen hoppades hon var stark nog att också vilja bygga sandslottet av hela sitt hjärta också när hon fyllt tjugotvå. Hoppades verkligen det. Stark nog att också senare i livet byta det där tråkiga men välbetalda jobbet precis innan beslutet och hennes chans att bli befordrad kom och istället åka till Afrika och borra brunnar åt de som inte har brunnar för SOLIDARITETEN. Att hennes man uppmuntrade henne att göra det för BRODERSKAPET med henne och de långt där borta som fick vatten och att de båda levde i en värld där båda hade lika värde för JÄMLIKHETEN över, under, bortom alla gränser.
Men inte ens örnar med sin skarpa syn kan se in i framtiden. Även om de kan hoppas av hela sitt hjärta där bland molnen. FRIHETEN besitter de i alla fall.