De hade egentligen aldrig kommit varandra nära ens. Kamratligt kramats, javisst hade det gjort det, precis som mellan alla andra arbetskamrater, men aldrig riktigt pratat eller dansat eller gjort det allra minsta mer. Ändå var det tre år mellan det att han först sett henne och tills hon försvann. Då första gången helt plötsligt bara upptäckt den vackraste kvinna han någonsin sett där på andra sidan rummet och sen inte kunnat tagit ögonen ifrån henne under hela mötet. Märkt att hon märkt att han stirrat (ja han stirrade verkligen som en idiot) och försökt tvingat sig själv med all kraft att se bort, verka ointresserad, men efter fem sekunder varit tvungen att titta igen. Men möten tar slut och de jobbade på olika avdelningar så de sågs inte så ofta efter det där första mötet. Men gjorde de det så var det alltid på jobbet aldrig någon annanstans. Han visste inte ens vad hon hette, hade aldrig vågat fråga. Visste bara att hon var den vackraste kvinna han någonsin sett.
Men nu var det länge sedan såklart. Femtio år och några till hade gått. Den vackraste kvinna han någonsin hade sett hade slutat och flyttat till en annan ort för länge sedan. Vart visste han inte och han visste fortfarande inte hennes namn. Kramat henne hade han gjort där på avslutningsfikat till hennes ära och det hade liksom gått pirrande strömmar genom hela hans kropp den korta stund han stod där med henne i sin famn. Men det gick ju inte att stå där såklart. Så han hade släppt den mjuka omfamningen som han bara velat hålla och hålla och hålla och efteråt hade hon lett mot honom med glittrande ögon och de hade önskat varandra lycka till och sen efter tårtan var hon borta.
Ingen hade riktigt kunna mäta sig med den här kvinnan. Det hade liksom blivit så. Alla andra kvinnor var liksom bleka kopior av, nej inte ens kopior, av den vackraste kvinnan han någonsin sett. Så han hade blivit själv. Bott ensam alla år sedan dess i en liten stuga vid havet. Efterhand hade väl också minnet av denna kvinna bleknat lite i kanterna men aldrig helt, för mitt i det där bleka hade hon stått där lika tydlig och vacker som han sett henne igår. Han hade pratat med henne i både sina drömmar och ute i det fria när Gud som vanligt inte hade svarat. Kort och gott, hon var den enda kvinna han någonsin velat ha och varför det var så visste han inte. Det är ju så med kärleken.
Så gick han i pension. Hade blivit gubbe. Ville väl egentligen jobba men man ville inte ha honom kvar. Det kände han. Lagen gav honom rätt att stanna några år till, det var sant, men han hade aldrig velat tvinga sig på någon annan. Så han gick. Men det gick bra. Visst, ensamheten tryckte på och han anade väl att det skulle bli värre med åren men han hittade varje dag saker att göra. Fördriva tid handlade det om. Tid som skulle förflyta till hans tid var ute. Men han tänkte njuta så gott det gick, det hade han bestämt sig för och egentligen var det väl bara avsaknaden av vänner som ibland fick honom att känna sig ledsen och nedstämd. Men aldrig värre än att han nästa dag med glatt humör tog sig ann världen och livet igen.
Så fick han då det vita handskrivna brevet i brevlådan en dag. En vecka före jul. Adressen skriven med grönt bläck med mjuka snirkliga bokstäver där varje mjuk bullig bokstav sa att en kvinna skrivit. Han blev förvånad. Han levde ändå i en tid där inte ens räkningarna hamnade i brevlådan längre utan kom i elektronisk form. Det var nästan bara reklam där i lådan numera. Eller en paketavi från Clas Ohlson eller Ellos, men också de bara när han glömt att fylla i mobilnumret för SMS aviseringen. Men han skulle in till stan och besiktiga bilen idag. Så brevet blev liggande på köksbordet där han varligt placerat det mot julstjärnan, där på hans döda mors gamla julduk som han gärna tog fram till jul, för att läsas i lugn och ro när han kom hem. Men han kom aldrig hem. Ett släp på en långtradare fick sladd i en backe, han kom från andra hållet och släpet slog in i hans bil och bankade ut allt liv som fanns i både bilen och honom på några mikrosekunder till ljudet av plågad metall, följt av tystnaden. Följt av skriken. Följt av sirenerna som snart också tystnat eftersom allt hopp var ute.
Hon hade kanske inte väntat sig att han skulle svara på hennes brev där hon satt i en annan del av landet. Han den vackraste man hon någonsin sett hade säkert ett eget liv med mycket att stå i och mindes säkert inte henne ens. Hon, numera änka och ensam sedan flera år, satt mest och försökte få tiden att gå. Levde på minnen. Ångrade varje dag – och hade alltid gjort det – att hon inte visat honom tydligare hur mycket hon hållit av honom då. Kanske hade livet blivit lyckligare och ljusare om hon gjort det. Nu fanns det så mycket ont att minnas från ett äktenskap som knappast kunde beskrivas som lyckligt. Ja, ja suckade hon, nu hade hon i alla fall talat om för honom att hon aldrig lyckats glömma. Den där vackraste mannen hon någonsin sett och som hon kände där en gång på fabriken, och det kändes gott att hon fått iväg det där brevet innan det blivit för sent, så var det helt säkert konstaterade hon när hon tog upp sina stickor och fortsatte sticka på strumporna till sitt äldsta barnbarn för att tiden skulle fortsätta gå.