Alltså flyttvål. Hur öppnar man de där flaskorna egentligen? Det är liksom omöjligt att försöka få upp dem med hjälp av någon slags logik. Man liksom vrider lite fram och tillbaks i ökande grad av frustration och så plötsligt är de öppna utan att man har en aning om hur det egentligen gick till. Efter att ha gjort det där säkert +200 ggr vid det här laget så borde man ju ha fattat hur det går till liksom, men ännu har jag fortfarande ingen susning om det.
Ja, jag kan tänka mig flera sätt det fungera på. Jag är ju tekniker liksom, intresserad av sådant. En låsning där i korken som man vriden pipen ut ur tills den lossnar, men försöker man tillämpa dessa nyvunna insikter och sen försöker öppna den förbannade flaskan med den kunskapen så kan man ge sig fan på att den definitivt inte låter sig öppnas, låter sig definitivt inte öppnas efter något slags eller ens något som liknar deterministiskt metoder. Man får återgå till det där mer slumpvisa vridande tryckande och rätt vad det är kan man ge sig tusan på att den ploppar ut den där pipen utan att man, åter igen, har en aning om hur det gick till. Man får acceptera och får fortsätta med samma metod på de följande +200. Eller också lämnar man dem där på tvättstället så att nästa som kommer där efter en kan öppna den åt en.
Ja nu kan det vara så att det bara jag som har det här problemet. Jag har nämligen samma problem med alla plastpåsar. Jag kan stå i fem minuter vid fruktdisken och försöka få upp en enda påse och efter hand som nya påsar skall fås upp och också de fyllas så ökar såklart frustrationen, man vill ju därifrån. Jag halkar helt enkelt omkring där på påsen som en Bambi på is utan att det händer ett minsta dugg liksom. Jag vet att jag inte är ensam om det här i alla fall och vi som är utsatta brukar småle lite åt varandra och kollegialt sucka när vi står där och gnussar på de där platspåsarna som om de var andeflaskor som skulle öppna sig så att vi får fylla dem med vad vi nu vill fylla dem med. Det är ett helvete. Men glädjen och flinet så mycket större när vi lyckas. Min fru har såklart inte det där problemet. Tjopp säger det så öppnar de sig magiskt. Hemma försöker jag inte ens, går bara fram till frun, tittar ner i golvet, och låter henne öppna. Ge upp skulle det kunna kallas men handlar också om att inse sina begränsningar.
Så var det de där plastpåsarna i kassorna. Problemet har varit detsamma under alla år. Jag står där och smeker de där påsarna med fingrarna, minuterna går och min frustration ökar, man börjar mumlande småsvära där för sig själv där i änden på bandet och till slut tittar kassörskan/kassören på en lite medlidsamt och frågan om han/hon skall hjälpa till. Betraktar en lite som varandes efterbliven, ej tillräknerlig, som en som borde skickas på kurs eller i alla fall ha någon med sig när han är ute och handlar. Så efter det väljer man pappkassar. Tack gode han/hon/det/gud för pappkassar. Men så en dag när det inte finns pappkassar och jag står där och gnussar så flinar kassörskan lite extra och säger
“Lite svårt?”
“Jaaaaa”, säger jag skrattande och samtidigt suckande och då tar hon min påse och visar och berättar pedagogiskt och förståeligt hur man öppnar dem. Tar tag där bakom handtagen vid vecket och öppnar och vips så är det liksom ingen konst längre. Jag häpnar och det enda jag undrar över i det läget är varför ingen kunnat visa mig det där för sisådär trettio år sedan. Det hade besparat mig år av frustration. Varför finns det liksom inte instruktionsfilmer på YouTube som visar detta viktiga trick. Finns det likande trick för påsarna vid fruktdisken? För flytande tvålbehållare? Jag häpnar!