Termometern säger nitton grader. Det gäller att försöka ta sig ut igen på lunchen idag också, alltså. Njuta en till stund där ute, där de där sköna stunderna liksom är på upphällning. Strumporna är fortfarande inte på. Jag är en av de lyckliga som kan sitta där på låtsaskontoret lite som jag vill och det är också barfota jag beträder gräset. Ja, och ute är det ju precis sådär skönt som man tänker sig. När filen och de två mackorna är uppätna kan jag lugnt bara sitta där och resonera lite med eken och äppelträden. Dom får duga eftersom han/hon/det aldrig svarar. Ja det är iof sant att varesig eken eller äppelträden gör det heller, men det är liksom lättare att ta eftersom de, vad jag vet, inte resonerar med andra heller. Vi har högre diskussioner än om programmering. Trotts att det är den som fyller mitt sinne och jag ändå är “programmeraren”. De vill prata om existentiella ting och vi gör så där en lunchhalvtimme i solen. Där från det perspektivet ter sig programmeringen så liten och betydelselös. Den jag ägnat nästan ett helt liv åt. Varför då? För känslan i nuet. Inget annat har betytt något utom koderna, orden och musiken. Kärleken då? Jo, den med. Kanske glädjen över att få leva en dag till med för den delen. Jag kan vara tacksam för det jag har också, det som jag inte behöver leta.
Solen värmer mer än bara huden på en människas kropp där ute. Den letar sig in också i de där mer ljusskugga delarna av ens själ och fördriver monstren med fotonbombardemang därifrån. Det är bra för det behövs nog. Man samlar på sig högvis av monster och troll ensam där framför datorn på ett jättekontor.
Jag smeker citronträdet, som nu, såhär sent i sommaren är på väg att blomma igen. Gör det på min väg in till låtsaskontoret och gruvgångarna. Jag vill så gärna att det skall hinna blomma. Att våra humlor, getingar och steklar här på en kulle +400 meter över havet i mitten av Sverige skall få smaka nektaren från de där blommorna som luktar så jävla gott. Men kanske kommer det inte att hinna. Trädet måste bäras in innan minusgraderna. Måste skyddas liksom jag själv från plasten vi valt att bo på. In i bubblan och mörkret. Tills nästa år.