Jag har alltid varit en ensamvarg. Egentligen förstår jag inte varför. Människor och relationer intresserar mig oerhört mycket. Oftast är det det som är behållningen när jag ser film eller läser böcker. Och just detta att försöka förstå hur människor är funtade är spännande.
Totts det är jag en ensamvarg. Javisst har jag spelat i ett band. Där är man ju verkligen beroende av varandra och kommer varandra riktigt nära. Men där har jag varit den drivande, den som skrev låtarna, som ville mest. Då är man lite utanför. Som måste fortsätta när dom andra går och fikar.
I skolan… Ja nog fanns det kompisar. Och inte var jag hackkyckling pÃ¥ nÃ¥got vis men jag var liksom själv ändÃ¥….
Jag har allid haft svÃ¥rt att ringa till en kompis och bara prata. Det är skitkul när nÃ¥gon annan ringer för att “bara prata”. Själv är jag skitskraj för att ringa och störa. Just detta. “Att Störa”. har jag fÃ¥tt pÃ¥ hjärnan. Jag har fÃ¥tt en föreställning i mitt huvud att jag kommer att dö pÃ¥ fläcken om den jag ringer till säger att han/hon inte “har tid just nu” och avslutar samtalet. Eller ännu värre pratar pÃ¥ fast han/hon inte vill eller har tid. Ryser vid tanken. Samma sak med att besöka nÃ¥gon oanmäld. Det tar emot som fasiken. Av precis samma skäl.
Jag inser att jag skall vara oerhört glad att mina vänner trotts detta ringer och besöker mig ibland. Att dom flesta inte gett upp.
Såhär har det varit ända sedan jag var liten. Var aldrig riktigt förtjust att stövla in hos en kompis bara sådär. Att följa med honom hem var en helt annnan sak.
Kanske har det med dÃ¥lig självkänsla att göra. Att anse att man inget är värd och därför undra varför nÃ¥gon skulle vilja träffas eller prata i telefon med en. Att den andre i själva verket sitter och tänker att “gÃ¥ hem nu” eller “sluta prata nu”. Men jag vet inte om jag egentligen har sÃ¥ dÃ¥ligt självförtroende. Men hos mig är nog problemet att:
Jag tror på mig själv men jag förväntar mig inte att någon annan tror på mig.
Den meningen är själva essencen tror jag i mitt utanförskap. I mitt liv som gift ensamvarg med två barn. Patetiskt va?
ja ja, patetiskt eller inte. Jag har lärt mig att acceptera denna svaghet. En ensamvarg kommer jag att förbli….