En o-cool gubbe

Att jobba hemma. Inte så konstigt idag. Men människor har verkligen problem med det där “jobba hemma“. De flesta anser att antingen “jobbar” man eller också är man “hemma“. “Hemma” är alltså lite synonymt för att vara ledig för somliga. Ja och “somliga” är många, många, MÅNGA. Fler än man kunde tro innan man började “jobba hemma“.

Så när man “jobbar” hemma får man ofta besök på arbetstid av folk som vill prata bort några timmar. Samma sak är det med telefonsamtal. Sitter man där hemma har man såklart tid när sm helst att prata en stund om ditt och datt och senaste sjukdomssymtomen.

Är man sen dessutom pensionär så är man definitivt avförd från “jobbar“. Speciellt om man sitter “hemma“. Man är per definition “ledig”. Ja och “ledig” är detsamma som “tillgänglig”. När som helst utom efter tio då pensionärer anses sova.

Ja det där har jag lärt mig genom åren. Som koncentrationsjobbare så kan det ta tid att ta sig ner i arbetskoncentration. Däremot är man snabbt uppe från det där om man blir störd. Så ett litet telefonsamtal kastar bort mer tid än själva samtalet. Kanske tar det en timme att hitta ner till den nödvändiga koncentrationen igen efter döbabblandet. Ja och ringer det då igen… ja, då svär man och kastar telefonen hårt i väggen. Kostsam terapi i längden.

Nu gillar jag egentligen både besök och telefonsamtal. Jag sitter ändå nästan alltid ensam och har behov av lite mänsklig kontakt ibland jag med. Fast inte på arbetstid. Problemet är då såklart att min arbetstid ofta går från åtta på morgonen till tolv på kvällen. Fast eftersom alla anser att jag ändå sitter hemma och är ledig så får jag ändå då min dos av socialt umgänge, antingen jag vill eller inte.

Los var bra på det där viset förr. Dålig täckning. Långt från människorna. Långt är det fortfarande “till” Los. Konstigt nog kort “från” Los uttryckt från samma källor. Hur som helst, besöksproblemet är (i stort sett) löst genom att bo här i skogen alltså. Men telefonbolagen har ordnat bra täckning här med. Visserligen ligger vårt hus alldeles för nära masterna och hamnar i aningens radioskugga men inte tillräckligt för att telefonerna skall vara helt tysta. Funderar på att klättra upp och rikta om antennerna. Lite mer över så… Tills dess får jag hålla dörrarna låsta och låta bli att ersätta den telefon jag senast kastade i väggen så att den gick av på mitten.

Ja fredag…

Måndag. Den bästa dagen på hela veckan. Men idag vill det sig inte riktigt. Blir inget vettigt. Nej, men jo, lite bokföring, lite annat sådant där som måste göras. Men inget av verkligt värde. Läs elektronik eller programmering. J kanske “musik“.

Faktum är att jag lägger mig på soffan vid elvatiden. Tänker mig att slumra in lite. Men hinner inte ens tänka tanken där innan det pinglar på dörren här nere. Lastbil med leverans. Grejer från Korea. Kuligheter. Gratis som är gott. Kanske. Troligen. Hoppas man. Men skam den som ger sig. Äntrar soffan igen, läser två kapitel i min bok och somnar. Vaknar vid halv två. Ja så länge var det ju inte tänkt att slummern skulle vara. Men nu blev det så. Skitsamma. Lagar mat. Diskar. Sätter på kaffe. Hämtar K. Tänker “sen kanske…“.

Men icke. Hjälper några vilsna node-red användare. Mer sådana där måste fixas saker. Sen mat, K skall ner till keramikkurs… Ja nu sitter jag här igen. Letar desperat efter den där tråden. Den man skall och vill följa.

Efter en timme letar jag fortfarande…

Försöker med pepparkakor som inspirationshjälpare. Fungerar INTE kan jag meddela. Blir mest illamående. Äter för många.

Nu med en katt på varje sida om mig så fortsätter jag väl att söka, för vad skall man annars göra?

Liksom…