Veckan är slut. Fredag. Laga lite mat med frun och sen sova i soffan. Fredagstradition. Har knappt ens låtsasjobbat idag. Mest städat och kört snöslunga både här och hos grannen, dragspelaren. Ja städning blev det bara här. I alla fall av mig. Bra vecka annars med släpp av mitt tredje album (http://open.spotify.com/album/0XAQEaLxGECS8SnfaPZcZb). Fast släpp låter såklart pretentiöst. Det blev tillgängligt på streamingkanalerna i någon slags samlad form. Värre än så är det inte och värre behöver det inte vara. Ett av miljoner andra som knappast gör ett större avtryck hos mänskligheten. Inte uppmärksamat och analyserat som genierna och dom upphöjdas verk. Jag är en enkel människa. Nöjd med det. Vet att i alla fall småfåglarna och en och annan katt gillar mig. O-coola gubbar kan faktiskt nöja sig med det. Genier och upphöjda gör det knappast…
Categories
The Pogues, Dublin. « Helena Sandklef
Categories
Snöslunga
Snön kan väl inte vänta
för ingen annan den verkar vilja hämta
Snöslungans motor får nog brumma
istället för som jag egentligen ville, slå på trumma
Detta är nog högst realistisk
att tro att Gud där uppe är lätt sadistisk.
Flyttad till https://www.tomtensdagbok.se
Hej Tomten här igen.
StenStenInte kom hit idag igen. Ja, just det trollet. Orolig. Blåkråkor hade kommit med besked om att jättarna upp i norr var på krigsstigen. Jättarna är inte att leka med. Troll kan vara vrånga men jättarna blir som rasande monster om dom blir uppretade och arga. Dom kan kasta stenblock över sjöar, stampa sönder hus och sparka sönder allt annat som kommer i deras väg. Vi vill verkligen inte att jättarna skall vara uppretade såhär i jultider. Dom skulle ju kunna göra så vi får ställa in hela julen.
Jättarna är långa som tio människor alltså högre och längre än dom flesta hus. När dom går låter det som åska och när dom springer skakar marken som om det vore jordbävning. En uppretad jätte ger dessutom ännu värre ljud ifrån sig. Dom kan skrika och vråla så att det blir stormvindar som blåser bort allt. Inget av det här ville vi ha nu i jultider. StenStenInte ville att jag skulle ta hand om det hela och försöka lugna ner jättarna. Det har jag nämligen gjort förut. Jättar är alltid lättretade. Dom blir arga, jättearga för vilken småsak som helst. Skriker, vrålar och bråkar. Därför brukar vi låta dom hålla sig för sig själva. Så nu väntar vi på att dom skall komma hit. Blåkråkorna håller koll på dom och dom har sett att det nu är fem stycken på väg hit till oss och dom verkar inte muntra.
Oj, Nu kommer dom. Marken skälver och gungar så jag tror dom springer. Jag måste göra ett uppehåll här. Jag återkommer när jag har pratat med dom….
…
Oj oj oj. Tomtemor här. Jättarna är riktigt arga idag. Trollen har tydligen tagit guld som tillhör jättarna. Nu har dom har tagit tomten och StenStenInte med sig. Jag vet inte alls vad vi skall göra. Ve och fasa. Så har dom aldrig gjort förut. Kanske måste vi ställa in julen nu. Hur skall det då gå för alla barnen om dom inte får några julklappar och någon julmat. Ack, ack ack. Jag hoppas ni är snälla alla barn runt om i världen idag fast än tomten är borta. Vi får väl hoppas att vi kan rädda tomten. Jag skall kalla sammankalla tomterådet nu så får vi se vad vi kan göra. Vi får höras av imorgon igen. Måste samla rådet nu. Hej så länge.
-2.1 grader under snön (maskarna sover). -4.2 i luften (nästan varmt). Snöar lite. Renarna mår bra men trampar nervöst omkring nu. Nissarna är oroliga för tomten Trollen är oroliga. Produktionen av julklappar ligger nere.
Categories
Temperatur idag.
Skönt rent utav.
Categories
Nyckeln
Det fanns alltså en nyckel till allt det där hon ville ha. Idag hade hon äntligen fått den. Det vara bara att sätta den i låste så fick hon precis det hon ville. Det var ingen märkvärdig nyckel. Rostig. Gammal. Bara tillverkad för tre stift. Inget märkvärdigt med den alls. Hon hade förväntat sig att den skulle skimra av guld. För visst borde en såhär märkvärdig nyckel skimra av guld och ha diamanter fastsatta på sig. Vara en nyckel för kungar, drottningar. Eller åtminstone vara självlysande. Visa att den var nycklarnas nyckel. Istället var den alldaglig. Vanlig. Snarare mindre uppseendeväckande än mer uppseendeväckande.
Nyckeln var kall. Hon höll den i sin hand. Slöt handen omkring den. Värmde den med sin egen inneboende värme men nyckeln verkade inte ta åt sig handens värme. Den förblev kall. Innehöll en kyla som fortplantade sig in i hennes kropp. Fyllde handen, alla ben och spred sig sakta upp för armen. Upp mot axeln, upp över nyckelbenen och rakt över halsgropen mot den andra axeln och sen nerför den vänstra armen. Samtidigt nedåt genom hennes kropp och upp genom hennes huvud. När kylan nådde ner mot hennes hjärta rös hon. Skakade till som en inre jordbävning hela hon. När kylan nådde ner till hennes mage kände hon sig lugnare än hon tidigare varit i hela sitt liv. När den inramat hennes huvud och nått till hennes tår var hon i en annan värld.
Hon såg en man med kåpa. Han gick i ett trångt gränd. Hon kände lukterna som om hon var där. Hörde vinden och ljudet av mannens hasande men snabba steg. Mannens ansikte var fårat som av ett hårt liv utsatt för dåligt väder och ogynnsamma vindar. En gammal man som levt det livet länge. Buskiga ögonbryn och ett helt vitt hår som till större delen täcktes av kåpan. Mannens ögon glödde. Där fanns vanvett blandat med förväntan. Hon anade snarare än visste att grunden till denna brinnande blick kom från ett överjordiskt hat. Mot vad hatet var riktat kunde hon inte avgöra. Men det fanns där. Tydligt och klart.
Mannen svängde av och gick in genom ett ännu smalare och mörkare gränd. Kanske bara en meter brett. Lukterna av avföring var starka här. Han gick fram till en dörr. Öppnade den och gick in. Det luktade fuktigt och instängt här inne. Han tände en oljelampa. Hon såg ett smutsigt träbord och en spis. En säng med en grov brun filt på men ingen madrass eller kudde. Ett golv med halmströ.
Mannen satte sig vid bordet. Fällde ner kåpan. Hans hår var verkligen vitt. Ett hår som aldrig eller sällan sett en kam och som i toviga lockar räckte den gamle mannen ner på axlarna. Mannen tog fram något ur sin ficka höll det i sin hand. Först såg hon inte vad det var eftersom handen låg i skugga. Sen drog mannen oljelampan mot sig och då såg hon vad det var. Hennes nyckel. När mannen slöt handen om nyckeln visste hon vad som väntade och något hos henne anade mer än kände att samma kyla som hon nyss upplevt spred sig också i mannen. Hon förflyttades återigen.
En strand. Ett barn. En flicka på kanske tio år. Långt ljust hår. Ett öppet ansikte. Vågor från havet dånade in mot stranden. En ljum vind. Ett blått hav.
Resten av denna berättelse är censurerad av Facebook eftersom en skojig bild saknas.