Skall pulsa ut till vedboden och hämta en korg ved. Sen skall det inte bli mycket mer den här kvällen. Jo, tända en brasa, äta lite och försöka hålla mig vaken där i soffan så att man kan kolla in “Tack för musiken”. Avspänt och koncentrerat på just musiken förra säsongen och det var trevligt. Vissa tycker såklart att “trevligt” är nedsättande men inte jag. Jag är en enkel människa som gillar det folkliga. Sen kanske jag knoppar in där i soffan också. Speciellt en sån här kväll när snöovädret yr utanför husknuten. Brasan i öppna spisen gör sig liksom lite bättre då och man måste ju helt enkelt hämta täcket och sno om sig där i soffan också vilket inte gör det nämnvärt lättare att hålla sig vaken. Men vad fasiken gör det. Vem bryr sig om en o-cool gubbe här upp i skogen snarkar lite i soffan en fredagskväll. Det är sådana vi är vi gubbar. Lite som stämningshöjande kurrande katter med våra snarkningar där i soffan om fredagskvällarna. I alla fall från vår synvinkel.
Så var dom på väg då… Först till USA, then the world… nja… Servern ligger i alla fall där borta.
Fredag. Sista november. 2012. Tiden flyger fram. Jag tror att mitt tredje album ligger klart här i mina datorer. Tror inte att jag kan göra mer åt det här nu. Ja det är klart att man skulle kunna det. Men då behövs resurser. Resurser som jag inte har. Tanken var ju att använda andra musiker på det här albumet och en extern producent men det blir så jäkla slött och ointressant med människor som inte orkar bry sig så jag skippade det. Just glädjen är viktig för mig. Så viktig att jag hellre skippar sånt som tar bort den och hellre gör något som inte är lika bra. Det enda jag kan hoppas på är att människor kan se hjärtat som finns i den här produktionen. Förhoppningen om det är ju ganska liten såklart i den enfrastid av ytlighet som vi lever i. Men man kan hoppas i alla fall. För sakens skull.
Att göra något som kritiker, radiofolk eller andra i musikbranchen bara kommer att filtrera kan såklart vara rätt jobbigt när man faktiskt lagt rätt mycket möda på att få till det. Men så är det ju såklart för dom flesta. Vi är rätt gråa vi som gör jobbet liksom och sen är det lite grädde där på ytan som tar åt sig äran. Orättvist kanske men vi har väl också behov av det där. Att det finns gudar eller stjärnor. Alla kan ju inte vara det då skulle ju själva iden falla . Nu är jag inte en som vill och söker ett genombrott. Långt ifrån. Jag är nöjd med att få sitta här i skogen och göra musik och faktiskt ha lyssnare. Jag är ju ändå en o-cool gubbe. Det förpliktigar. Otroligt nog är det ändå så att det finns folk som lyssnar och i det känner jag stor ödmjukhet och glädje. En hit skulle förstöra det liv jag lever just för tillfället och är inget att längta efter.
Den här gången blir det ingen promotion alls. Inte för att jag ansträngt mig så otroligt mycket tidigare heller men några mail har jag ju slängt iväg. Nu får det vara nog med sånt. Den här skivan får liksom bara finnas ändå för det är ju ändå så det blir till slut ändå. Som det skall bli.
Så här kommer fjorton låtar till som kommer passera obemärkta förbi. Liksom diffundera ut i universum. För mig också efter en kort tid eftersom jag snart håller på med nya låtar. Lite som buddistisk sandkonst. Den där sista dan i repan för trettio år sedan skulle man ju inte kunna tänka sig det här å andra sidan. Fru och barn kommer att skämmas som vanligt. Synd om dom men det hör till det också när gamla o-coola gubbar gör det dom måste för att överleva. Får försöka kompensera det med presenter. ;-/
Categories
Bara en sten
En liten jävla sten. Det enda som finns kvar. “Va fan är det här.” Undrade han. Det borde ha funnits smycken och kontanter. Men inte då. En stenjävel i ett träskrin. Skrinet säkert mer värt än stenen. En grå vanlig liten skitsten.
Hans farsa dog några dagar tidigare. Hans rika farsa, Han som sålde skogen, hundratals hektar, och gården, den stora, när hans mamma dog och han stack ut i världen. Reste tamefan överallt. Gjorde av med en jävla massa pengar. Förverkligade sig själv som han sa gubbjäveln. Rätt åt honom att han åkte på den där stroken när han kom hem så att han hamnade på det här förbannade hemmet. Hade varit lam och inte kunnat prata. Klart han hade varit hit några gånger men hade äcklats av att han dräglat och mumlat. Inte fattat ett dugg av det han försökte få fram. Gubbe! Inte orkat lyssna. För det mesta hade han bara lagt fram frukten eller vad han nu hade med sig och sen sagt hej och gått igen. Inte klarat av att stanna.
Drygt trettio tusen på bankkontot och en sten det var det enda som fanns kvar. Trettio lök som skulle räcka till begravningen inte mer. Helvete! Han hade räknat med att kunna betala av sitt eget hus med arvet nu när gubben var död. Men det sket sig alltså. Han hade levt upp alla pengarna den fan.
Han kastade stenen i papperskorgen och tog skrinet med sig. Begravningsbyrån behövde instruktioner och han tänkte åka förbi dom innan han åkte hem. Skrinet fick han väl behålla som ett minne. Fanns ju inte annat kvar än det arv han fått som förskott efter sin morsa. Skitgubbe! Så han gick. Stängde dörren till rummet där på hemmet.
I papperskorgen låg stenen och mindes. Ja, alla vet inte att stenar kan det. Vet inte ens att stenar har ett “jag”. Obildade är vad dom är. Men varför skulle dom inte kunna det? Den kände sig väl lite förorättad av att så bryskt blivit förpassad hit men accepterade sitt öde. Stenar har en annan tideräkning och det skulle komma andra tiden det var den helt säker på. Bättre tider. Som när den låg där uppspolad på stranden vid Stora barriärrevet och den vackra kvinnan tagit honom i sin hand. Hållit honom och gett honom som ett minne till den gamle mannen. Sagt att den alltid skulle påminna honom om dom Australiensiska vindarna och om dagarna här på revet. Dom hade blivit vänner här. Hon bara några och tjugo, från Danmark och han sjuttiofem,. Nej ingen kärlekshistoria. Bara vänskap. Vänskap mellan en kvinna som var vacker som kvinnor är i den åldern och han en skrynklig, senig gammal man. Stel och krokig. Dom hade träffats en kväll och bara börjat prata om det dom såg. Sen hade det bara fortsatt. Dom hade suttit där på dagarna och diskuterat världen. Snorklat tillsammans och sett havets under. Sen pratat i timmar om det. Legat på en filt på stranden under natten och sett upp mot universum. Pekat ut de olika stjärnbilderna för varandra. Två så olika människor som här på andra sidan jordklotet känt en osannolik gemenskap under några dagar. Som om dom var födda femtio år tidsmässigt fel i förhållande till varandra men i allt annat hade allt gemensamt.
Nu fick han stenen av henne. Det var hennes sista dag. Hon skulle resa hem och det var dags för henne att ge sig av. Han skulle vara kvar några dagar till och sen åka ut i bushen. En kram. Tårar och sen stod han där själv med bara stenen kvar. Dagen efter hade han köpt en ask av en Kines och lagt stenen där. Bevarat den som ett minne av det som med all säkerhet skulle bli resans höjdpunkt. Bevarad för att påminna honom om just det. Värd allt i värden och så hade det naturligtvis blivit.
Allt är sällan vad det ser ut att vara och värdet hos något är något väldigt subjektivt om man nu törs tänka själv såklart.
Det är synd om dom som inte kan förundras över detta
The Biggest Ever Black Hole Weighs 17 Billion Times More Than the Sun.