Man måste tro på något. Det behöver inte vara av religiös natur utan det handlar om att ha passioner för något. Helt OK alltså att vara passionerad över att TV serien X eller Y börjar. Passionen är det som får oss att ticka på. Utan den är vi bara tomma sorgliga skal.
Den bryter igenom molnen, fullmånen strax innan tolv. Jag vandrar runt med tandborsten i munnen på väg till sängen och boken. Jag ställer mig framför fönstret. Fönstret som vetter ut mot skogen och ingenting. Eller snarare mot det liv vi inte ser. Österut. Måste stå där en stund. Fullmåne och snötäcket ligger. Jag blir inte besviken. Blåljuset finns där. Träden lämnar markanta, inte helt svarta, snarare mörkblå, skuggor i o-ljuset. Gnistrandet, som av miljarder och åter miljarder ädelstenar, finns inte riktigt där inatt dock. Min skatt. Inte som den kommer fylla natten längre fram i vinter. När man bara står där och häpnar. När det är kallare. När det är mer och lösare snö. Första gången jag såg det var första vintern efter att vi flyttat ut hit till skogen. Att se vinternatt utan inverkan av artificiell belysning fick mig att häpna många nätter. En stjärnhimmel så tydlig och klar, oändlig och mäktig och så blåljuset då. Svartaste natt när o-ljuset ändå lyste upp allt som om det var på dan. Magiskt.
Sen dess har det varit många andra nätter när jag stått här och rofyllt ser ut över blånatten. Älvors och andra varelsers värld. Bara ett fönster som skiljer en nästan naken o-cool gubbe från en annan värld utanför fönstret. Jag är nöjd över att få stå här en stund. Upplyft av det jag ser. Upplyft av det jag kan ana mig till. Tänderna är rena och jag kan gå och lägga mig igen.
Månen lyser in genom en springa mellan gardinerna i sängkammaren. En liten punkt av koncentrerat månljus, intensivt vitt, på min del av sängen. Som om universum tar i med hårdhandskarna och säger “lägg dig ner och sov i natten gubbjävel”. Och som gammal o-cool losgubbe lyder man såklart universums röst.
Sex grader kallt ute. Jag sitter i ett uppvärmt hus. Ingen självklarhet som det var en gång i tiden. Jag tar det inte längre för givet. Under några år levde vi på marginalerna ordentligt och jag har verkligen suttit och frusit i dom här lokalerna. Kodat och frusit så att kroppen har blivit stel och orörlig och hjärnan nästan packat ihop. Så kan det glamorösa företagarlivet också vara. Men det snackas väldigt lite om baksidan.
Men det bra är så klart att man lär sig uppskatta det självklara. Förnöjsamhet över det som andra inte ens noterar. En läxa värd att lära.
Får man presentera Petit Frogolitt!?
