Många av mina bekanta inom musikgenren ser det som självklart att man skall spelas på radion. Och vissa spelas också naturligtvis. Är man någorlunda etablerad så plockas man ju in i spellistorna såklart. Men varför är det så viktigt då för alla?
Ja grejen är helt enkelt exponering. Som artist måste man ju exponeras. TV är den ultimata exponeringen och därför har vi program som Idol och X-factor. Radio kommer därefter. Man får en chans att berätta sin historia och man får en chans att nöta in sitt sound hos publiken. För det är just det som är grejen. När man sitter där i studion så lyssnar man och lyssnar. Kanske tusentals gånger på sin låt. Det blir nästan som en hypnotisera och till slut blir allt bra. Har man fler människor inblandade i produktionen så blir det ofta samma sak med dom. Men lite uttunnat. En annan risk smyger sig in i stället är likformigheten. Den vi hör i nästan all musik som spelas idag. Produktionerna låter jävligt lika varandra. Instrumenten ligger där de ligger. Nivåerna är där de skall. Tråååååååååååååkigt!!!!!
Som ensamproducerande musiker har man bara sig själv att lita på. Man kan stoppa in låten i låtflöden för att se att den fungerar i flödet eller om man vill likna något annat (VARNING!) använda sig av något referensverk. Man kan också fråga andra vad dom tycker. Nästan alla kommer att lyssna tre sekunder och säga att det låter bra och att det låter som X eller Y och sen glömma hela saken. Den andra gruppen kommer säga att det låter skit efter att ha lyssnat fyra sekunder längre och att man nog skulle ta hjälp av någon så att det låter som X eller Y och sen glömma hela saken.
Så där står man med sina mästerverk.
De flesta börjar skicka ut sina alster till skivbolag, tävlingar, tv, radioprogram etc etc etc etc etc etc. Alltså dom som verkar för strömlinjeformningen. Meningslöst! Det var liksom inte de traditionella kanalerna som anammade rockmusiken en gång i tiden. Så har du något som verkligen är värt att lyssna på så befolkas dom här kanalerna bara av dumskallarna som möjligen tror att dom kommer att spotta nästa heta grej men i själva verket bara följer vad deras egna idoler väljer. Eller också är man väldigt politiskt korrekt och följer den tidsanda som gäller där. Konst har inget med politik att göra!
Så vad finns kvar då? Jo, att göra sin grej. Skit i allt det yttre. Gör din musik. Ut och spela den. Anpassa dig aldrig – kör din grej. Det är ensamt. Man känner sig ouppskattad men man kan i alla fall känna en stolthet för att inte sälja ut sig. Sen en dag när du dör kanske någon upptäcker dina mästerverk och då jävlar får du din revansch och kanske en staty… 😉