En o-cool gubbe

Försöker hitta koncentration. Det är inte alltid lätt. Åtminstone för mig. Svårt, speciellt när man har annat som kommer upp. Man skall iväg någonstans. Blir lätt att hjärnan säger åt en att “det är ingen ide att börja för du skall ju snart iväg…” och sen sitter man där. Jag är extremt mycket sådär. Kan kasta bort en förmiddag på en tur iväg på en timme under eftermiddagen samma dag.

Knepet är att ta tag i sådant där som inte kräver så mycket koncentration. Praktiska grejer. Skruva sönder något. Ja, skruva ihop det igen. Eller Städa. Diska. Vattna blommor. Kolla oljan i bilen.

Fast irriterad blir jag varje gång. Vill ha lugn och ro och möjlighet att kasta mig in i projekten. Vill INTE ha en massa störande moment. I alla fall om jag inte själv har skapat dem. Japp, det är också därför jag hatar telefonsamtal. Ett satans påfund. Tar minst en timme att komma tillbaks upp på spåret igen. Oftast är det inget viktigt heller. Socialisering. Jodå, jag vet att man mår bra av en gnutta umgänge också. Såklart. Gillar människor. Men skall man få något gjort har man inte tid för ständigt döpratande. Nope, det har man inte.

Nåja, livet, det är väl sådär. Man kan inte leva det mol allena ändå. Då måste man väl acceptera tidstjuvarna också. De som ibland såklart kan vara nog så trevliga också.

Bär inte pellets idag. Japp, pga ovanstående. Det börjar närma sig slutet. Inte många ton kvar att bära in den här säsongen. Det kan man jubla över. Ja ren av dansa till. Men det gör man ju nu inte. Tänker efter. Är rädd om grannarnas lugn och ro i själen.

Lillkatten kommer in med en sork. Jag lider när jag ser med vilken glädje hon plågar och leker med den där sorken. Det är rent sadistiskt. Sorken är bortom all räddning. De får vara. Jag går därifrån. Men jag förundras över de känslor man har. Älskar våra katter. De är hur härliga som helst. Vet inte hur man skulle klara sig utan dem. Men sorken ser inte på dem på det sättet såklart. Ur dess perspektiv är de djävulens redskap. Perspektiv är intressant. Putins barn älskar pappa precis som Heinrich Himmlers barn älskade sin pappa. Ingen eller intet är bara ett. Man måste försöka flytta sitt eget perspektiv ofta för att förstå världen.

Tänker jag…

Mellanmjölksvecka. Det blir liksom inget. Ändå blir det en del. Fast lite då. Lagom. Knappt. Definitivt inte tillräckligt för att man skall uppnå en känsla av tillfredsställelse.

Men smaken av mjölk har jag svårt för. Haft ända sedan jag smakade spenvarm nymjölkad mjölk hos mormor och morfar. Fyfan vad äckligt. Smaken sitter kvar ännu i munnen. Uuuuuuu… Men våfflor kan man laga om man har mjölk. Ja och om det är våffeldag så kan just det vara en synnerligen god ide’. Fast nu har man ingen mjölk hemma och känner att man nog inte orkar åka och köpa. Dessutom åt vi våfflor förra veckan. Man bör alltså besinna sig. Annars tycker jag våfflor ligger där i toppskiktet av gott. Så återhållsamheten sker med stark tvekan.

Två stjärtmesar vid fågelbordet när jag inmundigar min lunch. Sådant lyfter. Aldrig tidigare sett.

Alla mina maskiner är begagnade. Saker jag fått eller möjligen köpt på Tradera. “Återbrukar Åke” heter jag sen länge. Jo, såklart, mycket är av nöd tvunget. Men till största delen så klarar jag mig alldeles utmärkt med mina begagnade grejer. En intressant iakttagelse är dock är att när man får saker av någon så får man dem av de som inte har så mycket själva. Alltid så. De med resurser ger inte bort. Åtminstone skickas saker inte nedåt. Man kastar hellre.

Längtar efter hårdvaruarbete igen. Men närmar mig sakta igen. Att hitta en gyllene medelväg som innefattar båda är drömmen. Men eftersom jag är en sådan ensaksmänniska, en sak i taget, ordning och reda (nåja), så faller alla planer som jag sätter upp i den riktningen. Har tänkt hårdvara söndag tom onsdag. Mjukvara torsdag och fredag. Ja och tvärtom. Men det blir liksom alltid “skall bara…” när en sådan där period närmar sig sitt slut. Sen faller allt planerat som ett ostadigt korthus.

Al-pollen är min största fiende just nu. Kan sänka mig rejält. Alltså äter jag antihistamin. Blir trött av dom tabletterna som om man fått ett hårt slag i huvudet med en Kalle-Anka träklubba. Man kan iof gå och lägga sig på soffan. Det är inte mer med det. Men vill man? Nääää. Det vill man inte. Så man försöker. Resultatet är mellanmjölk alltså. Men av en sort man inte ens kan göra våfflor eller pannkaka på. Suck!

Ändå känner jag också denna morgon när jag kliver in genom dörrarna på kontoret att det är här jag vill vara. Tänka sig ändå att den sådan känsla kan hålla i sig så många år som den gjort…