“Det sägs att det finns två miljoner världsarvs-nördar som turistar runt och bockar av världsarv likt fågelskådare.”
Och jag som trodde jag hade kommit på något unikt…
Det sägs att det finns två miljoner världsarvs-nördar som turistar runt och bockar av världsarv likt fågelskådare.
via Sanna berättelser om gården vinner – Nöje & kultur – www.helahalsingland.se.
En gång i tiden var Internet en jävligt schysst grej men som vanligt dras guldgrävarna dit också och sabbar hela skiten.
När börjar vi skriva ut våra IKEA koppar själva? 8500 SEK för en 3D-skrivare…
En bra, eller snarare en mild, vecka syns direkt på askinnehållet. Såhär får det gärna fortsätta för min del.
“Låt dörren stå öppen.”
Det var det sista hon hade sagt innan hon dog. Han hade gått ut från det unkna sjukrummet bara en kort stund. För att få lite luft. Han hade verkligen behövt lite frisk luft i lungorna just då. När han kom tillbaks andades hon inte längre. Hade lämnat honom ensam kvar. Passat på, som om att dö var för privat för att delas med andra. Han brast inte i gråt. Inte då. Det skulle finnas tid att brista och gå sönder senare. Istället satte han sig vid hennes sida och höll hennes hand. Satt där i timmar. Kände den kallna.
Dom hade träffats när dom var väldigt unga. Älskat varandra från första stunden dom såg varandra. Så självklart redan vid första ögonkontakten. Själsfränder. Det hade varit rätt också såklart. Nu hade man levt ihop i nästan trettio år. Delat varje dag. Ja, nästan i alla fall. Längtat efter varandra när man inte kunde vara nära. Det var egentligen konstigt att det kunde vara så efter så många år. Men hon hade alltid överraskat honom. Ordnat tillställningar med vänner när han fyllt år. Beställt hemliga resor som han inte visste om. Kommit hem med en liten obetydlig present när hon återvänt från någon av sina affärsresor. Kastat sig om halsen och kysst honom och sagt hundra gånger och hundra gånger till hur mycket hon älskade honom, ofta bara efter att dom bara varit ifrån varandra en enda dag. Alltid sagt hur mycket hon älskade honom. Alltid. Utom de sista veckorna. Smärtan hade varit nog. Tagit hela hennes sinne i pant. Och när inte smärtan fanns så hade hon varit borta, drogad, för svag. Nu fanns hon inte mer. Hon skulle aldrig mer säga dom där orden.
Han reste sig. Det fanns mycket att ordna. Begravningsbyrån skulle kontaktas. Vänner informeras. Båda deras föräldrar var döda sedan länge men det fanns bröder och systrar som måste få veta. Minnesceremonin hade dom planerat tillsammans. Alla som ville skulle få komma. En vän skulle sjunga. En annan spela. Det skulle bli fint. Hon hade själv valt sin gravsten. En vit natursten. Överst, ovanför hennes namn, skulle den ha en enda textrad. Den hon tyckte var allra viktigast. “Jag älskar dig” skulle det stå. Texten som han hädanefter alltid skulle se när han besökte graven. Den text hon ville att han alltid skulle se när han besökte henne. Jodå, han älskade henne också och tänkte inte sluta med det nu. Aldrig!