En o-cool gubbe

Det var 27 grader kallt när planet lyfte från Arlanda. Nu var vi äntligen här. Tjugosex grader varmt. Lite trötta efter flygresan, men som vi hade längtat. Kunde inte sova nu. Förra året hade vi inte kunnat åka för det hade varit så mycket jobb nu äntligen skulle vi stanna en hel månad här i värmen.

Vi hyrde en båt på samma ställe som förra gången. Vädret skulle vara fint så vi gav oss iväg direkt. Iväg till vårt ställe. Den där viken som vi av en slump hade hittat förra gången vi var här. Kritvit sand, det turkosa vatten och bara vi. Hit kom sällan andra. En timme med båt rakt ut i havet. Ut bland öarna. Förbi dom där öarna där alla andra fanns, ut till en av dom yttersta. Dom som kunde vara farliga när vädret slog om. Runda den avlånga ön, ta sig in i lagunen och sen in i viken. Den som fanns inkilad i kalkstenen som ett slott med höga torn där himlens alla stjärnor i den kolsvarta natten bildade tak. Nu på dagen med den blåaste blåa himmel utan ett moln med slottsväggar i grått- Här liksom bara för oss.

Cyklop, simfötter och snorkel med. Ankra upp. Kasta sig i. Inte så nog om det är med eller utan kläder. Simma bland mångfärgade osannolika fiskar i timmar. Tills huden veckar sig och nästan släpper. Motvilligt gå upp på på stranden och äta lite medhavd mat. Sträcka ut sig på en filt. Somna där i skuggan från dom höga klipporna. Dyka lite igen när man vaknat. Sväva där i drömvärlden några timmer till. Gå upp. Tända brasan där på stranden och sitta och titta på den stora röda solen som sänker sig ner i havet precis mellan klipporna. Mörkret. Nattljuden och så stjärnorna som framträder på himlen klarare än någon annanstans i världen. Bara sitta där och förundras bland krabborna som pilar fram på en strand på andra sidan jordklotet.

Ojdå drömde mig visst bort… det var ju i Los jag var… Men det skulle kunnat varit så…

Just idag en sån där värdelös dag. En dag när man inte fått något alls gjort. Inte ens på låtsasjobbet. För en gamla o-coola gubbe från Los, som inte längre behövs, så spelar det väl egentligen ingen roll alls. En dag till har snart lagts till samlingarna av andra dagar i ett liv. Märks knappt i mängden. Man blev ju liksom inte popstjärna eller geni och såhär nu senare känns det ju ganska bra det också. En medelmåtta till bland alla andra medelmåttor. Ingen som tidningar, tv eller radio nämner ett ord om när man avslutar det här livet. Som för dom flesta av oss.

Dom där popstjärnedrömmarna man drömde när man var ung var ju inte så genomtänkta. Satt på ett fik i Östersund i helgen och njöt. Som popstjärna skulle det ha varit omöjligt. Tänkte på det när jag satt där och såg på människorna och blev ganska nöjd över min obetydlighet. Det man drömde om som ung skulle man betala för att slippa idag.

Geni då? Ja, visst hade det varit bra med lite speciella intellektuella gåvor. Att ha tänkt några banbrytande tankar i sitt liv. Att ha skrivit något fantastiskt som folk alltid kommer att bevara. Att ha skapat en ekvation som lever kvar tillsammans med ens namn. Men det har varit dåligt med samtliga av dessa också. Inte ens dom fyra grundkrafterna lyckades man förena. ;-/

Men livet halkar på ändå. Jag tror inte längre på att goda gärningar studsar tillbaks men försöker göra dom mot andra ändå. Även mot dom som är konstaterade svin. Jag har lärt mig att det är dom som stampar på, skiter i andra och tar för sig som är dom som hämtar hem spelet. Det kan låta bittert men så har det i alla fall sett ut i mitt liv och från mitt perspektiv. Jag kan bara hoppas att andra har upplevt livet på ett annat, mer rättvist, sätt.

Nu kan man gräva ner sig i allt det här. Tycka det är deppigt. Eller också kan man fortsätta och gå sin väg och se det stora i det lilla. Det är jag bra på. Känns lite som min läxa det här livet. För jag bär på något blått inom mig. Ett gråtande ensamt barn. Men också en vuxen, om än naiv, jävligt glad man som kan förundras över himlens färg, vindens ljud, havets brus och alla andra fantastiska små ting runt omkring oss varje dag, varje minut, varje sekund. Allt det där som inte hamnar i nyhetssändningarna. Precis det som jag försöker leva mitt eget liv i. Genom att göra det jag gör istället för att prata om att göra det. Ja, jag vet att det mesta av mina gärningar saknar värde för er. Det är naivt, dåligt och säkert värdelöst. Men aldrig för mig. Processen är målet. För just i detta jag gör finns jag till som människa och alla som fäller sina domar över resultaten kommer också dom, i nästan alla fall, bara sluta som simpla medelmåttor, precis som jag. I många fall utan att ens ha åstadkommit annat än åsikter om andras gärningar, och det, mina vänner, det är sorgligt. Riktigt sorgligt.

Mobuntu blev till när hans far, Solen, penetrerade tidsväven och tände sitt ljus inne i hans mottagliga mor Universum. Det tog fyra miljarder år, sånär som på en dag, för honom att födas och när det så skedde kastade hans stolte far sitt ljus över honom och betraktade sin blinde son med stor stolthet. Hans mor var en frånvarande mor, men en mor som vi må förlåta för det eftersom hon ändå var urmodern och alltså ständigt i födslovärkar. Alltid närvarande men likafullt biljarder ljusår bort från dem hon älskade och älskades av.

Mobutu’s första år var svarta, blind som han var. Men ljuset som hans far så kärleksfullt öste över sin son värmde honom och fick honom att sakta vänja sig vid och förstå världen som omgav honom. De första miljontals åren fanns bara hans far och han. Värmen förenade de två. När han sedan mödosamt öppnade sina ögon upptäckte han sina syskon. Först de som var honom närmast. Merkurius, Venus och Mars. Sen de andra syskonen, Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus. Alla lika älskade av hans far som han själv. Han som ville ha sin fars kärlek bara för sig själv delade den i själva verket med andra. Hade alltid gjort det.

Avundsjukan, svartsjukan och det universella ursinnet grep Mobutu. Fyllde honom över bräddarna. Han började kastade eld omkring sig. Lät sitt heta svarta skinn koka i vilt raseri. Hans andedräkt blev unken, svavelfylld, och han skapade svarta sotiga moln omkring sig för att dölja sig för dom andra. Hans far och hans syskon betraktade allt detta med sorg i sina hjärtan men visste också att det bara var en fas i Mobutus liv. Tiden, inte dom, fick hantera detta.

De miljonerna åren gick som miljoner år går och som man förutsett lugnade Mobutu ner sig. Mobutu började uppskatta sina syskon. Glädjas över deras dans tillsammans med sin far och under några hundra miljoner år njöt han av allt detta nyfunna och bara gick upp i sin virvlande dans med sina syskon och en ständigt närvarande, värmande, beskyddande far. Tills kometen Lea kom in i hans liv.

Lea var gnistrande och vacker och hennes svans var som glittrande pärlemor. Hon förtrollade Mobutu och han älskade och fylldes av henne från det första ögonblicket han såg henne. Men Lea visste att hon var en som ständigt skulle vara utanför. Aldrig på riktigt höra till. Bara komma på besök till någon hon älskade i korta stunder och hon förklarade det för Mobuntu. Tvekade. Men hans kärlek förtrollade också henne. Kärleken gjorde dem snart blinda för sanningen och de gav sig hän i varandra den korta stund dom hade tillsammans. Älskade som inga någonsin tidigare älskat i universum. Njöt av allt hos varandra tills Lea till slut ändå var tvungen att ge sig av på sin ständiga resa. Utanförskapet. Innan hon gav sig av så gav hon honom månen som en kärleksgåva som ständigt skulle påminna honom om att hon till slut skulle komma tillbaks och älska honom igen. Så att han, liksom hon, aldrig skulle glömma deras kärlek. Och dom såg efter varandra tills Lea inte längre gick att se.

Då brast Mobutu i gråt. Han grät så att floder bildades. Floder som rann ner dalar och bildade sjöar. Sjöar som fylldes till bräden med hans tårar och bildade nya floder som rann vidare och till slut bildad vilda hav. Tills Mobutu inte hade några tårar kvar. Då hans far värmde hans tårar och skapade regn och moln som tröst för Mobutu. Lät floderna ständigt porla i ett evigt kretslopp av sorgsen musik. Mobutu blev en lysande blå diamant i universum i stället för den tidigare svarte, men han märkte det inte själv där han krampaktigt omfamnade månen och mindes sin älskade Lea. Månen, det kvinnliga, som hon lämnat efter sig. Som också drog honom till sig. Nästan hämtade vattnet och landet på hans yta över till sig i en evig omfamning för att minnas den stora kärleken mellan dom två. Han glömde aldrig.

Miljoner år gick. Haven var tomma. Landet var tomt. Himlen var tom. Mobutu ensam. Men Lea återvände. Ännu vackrare. Och hon såg på Mobutu och såg att också han var vackrare. Skimrande blå. Älskade ännu intensivare denna gång. Fyllde haven med liv. Fyllde bergen och dalarna med liv. Lät himlen få rörelse och liv. Startade livet. Det som är starkare än allt annat, med kärleken över att finnas till som den grundläggande sammanhållande kraften. Förundrades över allt detta och lät också livet, det skapade, dela denna förundran.

När Lea denna gång gav sig iväg visste Mobutu att hon skulle komma tillbaks, så han försjönk i djup meditation när hon inte längre syntes. Väntande till sin älskade åter skulle återvända och begrundande kärlekens mirakel i miljoner år tills de skulle förenade sig med honom i deras gemensamma intensiva kärlek. Han såg inte men anade att delar av honom förgjordes av dom som glömt allt detta. Som inte längre förstod att liv var kärlekens förlängning. Som istället var fyllda av girighet, hat och allt som var motsatsen till kärlek. Han lät dem hållas. Snart skulle Lea komma åter och då skulle inget kunna stå emot livet, kärleken och de goda krafterna som alltid segrade till slut. Så vist var universum ändå inrättat. Så han väntar…