En o-cool gubbe

Hej, här kommer jag och mina hundra biljarder celler och är på ganska gott humör allihop. Dragspelaren med några färre ser upp lite förvånat där vid postlådan. Ja, det är bara några tiotalsmiljoner nere vid högra knäet som inte riktigt är med idag, fortsätter jag. Nån slags strejk för lägre vikt. Och så dom vid senilfläcken såklart. Dom som har gett upp och börjat hoppa av dom svikarna. Söker asyl hos frugan. Nu ler han dragspelaren. Inser att grannen nog till slut ändå har passerat gränsen.

Min granne dragspelaren är dock den snällaste människa jag någonsin träffat så han låter mig hållas en stund till där vid tidningslådan.

Sen har man ju liksom ett avtalet med dom 1000 biljarderna bakterier vi har i kroppen. Tio ggr fler än antalet männskliga celler kravlar dom omkring där på och inuti kroppen. Just om det är kravlar dom gör finns det ju olika åsikter om häver jag ur mig snabbt när dragspelaren höjer högra ögonbrynet och börjar klia sig. Mindre celler än dom männskliga har dom ju bakterierna. Så även om dom utgör tio gånger fler celler än de människan själv har så blir vikten bara en bråkdel. Två kilo eller något sådant. Dom flesta i tarmen men överallt annars också. 500-1000 olika typer. Det är en jäkla aktivitet även när man känner sig som lugnast och ensamast.

Nu har han hittat sin tidning dragspelaren. Och gör en ansatts att gå. Men jag har kommit igång nu så jag fortsätter.

Så där går man omkring med en hel värld som man liksom är kung i. Har ansvar för. Var och en av dom hör cellerna och bakterierna är ju liksom ett eget liv. Jag menar man vräker i sig en massa skit, sover för lite, motionerar för lite och plågar dom här vännerna på alla möjliga sätt. Inte underligt att dom protesterar ibland. Det är liksom underligt att dom inte protesterar oftare och mer.

Ja nu har han börjat gått iväg dragspelaren. Men jag höjer rösten. Är inte klar.

Och vad är det som egentligen händer när man dör. Ja hjärtat sluta slå men cellerna dom lever ju liksom vidare ett bra tag efter det. När “dör” man på riktigt egentligen. Är det när 50% av ens celler har gett upp eller när 25% gett upp. Vad tror du? Men dragspelaren är långt borta. Jag ser liksom ett lättat leeden när han stänger dörren och går in till sig och lämnar mig och mina 100 biljarder celler och mina 1000 biljarder bakterier för vidare funderingar där vid lådan.

http://www.answers.com/topic/bacteria-in-the-human-body#Bacteria

De flesta människor verkar leva med villfarelsen att det är när folk omkring en tycker det man gör är bra som man är på rätt väg. Min erfarenhet är den motsatta. Min första erfarenhet av det här var när jag som 22-åring bestämde mig för att börja plugga igen. Fabriken som jag jobbade på engagerade sig med all energi och kraft i det här. Aldrig har jag haft så många människor omkring mig som kände folk som blivit inlåsta på livstid på låst avdelning efter att ha börjat studera. Naturligtvis visade det sig, trotts alla råd om motsatsen och seriöst framviskade varningar, vara det bästa val jag gjort i mitt liv.

Jag har upplevt det här i allt från lärarrum till chefslounger sedan dess. Sanningen är att hade jag lyssnat på råd från kollegor och yrkesvägledare skulle jag gjort väldigt lite av det jag värdesätter i livet. Möjligen hade jag blivit rikare. Det vet jag inte. Men jag har sällan eller aldrig sett just “tjäna pengar” som den stora moroten. Om mitt livs bokslut nu skall baseras på mitt bankkonto så må jag sitta där och skämmas (men vara förhållandevis lycklig ändå) den dan då.

När en yrkesvägledare fick en av mina elever som ville läsa arkeologi att ge upp den tanken så blev jag riktigt förbannad. Händer rätt sällan. Jag har suttit och tittat på ansökningshandlingar som programmerare har skickat in och vet att om en av dom kommit från någon som också hade läst arkeologi så skulle den hamna i “tittamerpå” högen. Udda bakgrund och krokiga vägar till målet är ofta en större tillgång än rakt på målet vägar. Det tillför nästan alltid något extra till ett team eller en gemenskap. Samma som med människor. Att ha välartade människor som bara tuggar på som döda maskiner omkring sig är ju inget skoj. Nog skall det gnissla och levas om lite. Vara lite djupa dalar av svårmod och några okontrollerade himlasvävande ögonblick i livet. Dom som bara finns där om man vågar ta språnget och välja dom oknventionella som vänner.

Så när jag numera ger råd till människor så hoppas jag i smyg att dom gör precis tvärtom.

Det svåra är inte att skriva en bok.Det svåra är att kasta bort de 357 sidor man skrivit och börja om.

Vid ett träd nedanför stupet på ett av Hälsinglands berg sitter en kvinna med dom bara benen i kors. Hon har en turkos fotlång klänning på sig. Nu uppdragen så att hennes vader och bara fötter är synliga. Ett tunt armband som verkar vara av guld kring hennes vänstra handled och ett halsband av läder med en liten mässingshammare hängandes i runt hennes hals. Kvinnan blundar och sitter helt orörlig. Hennes ljusa långa hår följer vindens mjuka rörelser. Hon blundar. Inte påtvingat, bara lugna och avslappnade stängda ögonlock. Som om hon sov. Hennes barm rör sig med hennes andning. Inte mycket, inte ofta. Man anar att den här kvinnan, där inte långt från stupet, känner ett inre lugn. Ingenting i världen kan väcka det minsta uns av oro hos henne i detta ögonblick.

Strax bredvid henne porlar en bäck. Försiktigt, inte våldsamt, tar den sig ner mot sjön. Ändå målmedvetet. Vill tillbaks till havet. En bäck med sitt ursprung från vatten i en källa längre uppströms. Kallt, klart, friskt vatten som det Hälsingska berget med stupet tvingar upp till ytan. Forsande upp ur underjorden av bergets tyngd. Till synes från ingenstans. Vatten som färdats i månader i underjordiska kanaler med kopplingar ända ut till de stora haven. Vägar som ingen människa känner. Bara anar. Jordens blodomlopp. Kvinnan hör inte bäckens porlande där i sin inre värld men lukten av det friska vattnet registreras automatiskt av hennes hjärna. En av dom glömda dofterna. En gång livsviktig och igenkänd, nu självklar och därför undanstoppad tills den behövs igen.

Solen lyser genom bladverket. Björkar med löv som mognat under en halv sommar är nu effektiva fabriker. Fotosyntes. Energi, koldioxid och vatten blir druvsocker och syre. Energi för att bygga träd av. Energi som låter livet fortgå. Även andras. Dom som behöver det reaktiva syret. Det som skulle vara det giftigaste gift utom just här. Bäcken bidrar med vatten. Osmosens under suger den ut i trädets alla delar. Luften men också kvinnan bidrar med koldioxid. Solen bidrar med åtta minuter gamla fotoner utsända från kärnreaktioner i ett exploderande, imploderande helvete kallat solen, 149 600 000 km bort. Alldeles lagom långt bort för att främja livet just här. Fotoner med energi att bryta upp virvlande kolatomer med dubbelbunda syreatomer, splittrandes den mussepigglika vattenatomen för att bilda en längre kolkedja. Sex sammanlänkade kolatomer, tolv väte, sex syre. En grundläggande byggsten för växter. En byggsten att bilda nya löv av, nya grenar, rötter, bark, frukter, taggar, blommor och allt som växterna nu kan tänkas vilja bygga. Sockret för liv som människor baktalar.

Kvinnan sträcker på sig. Länge. Reser sig försiktigt. Går barfota fram till bäcken och fyller sin hand med det kalla vattnet. Dricker. Låter smaken av det kalla vattnet fylla sitt sinne. Hon har lärt sig det i sommar. Anar havet i dess smak. Går efter bäcken men svänger av snabbare ner för berget vid en bro gjord av slanor. Ner mot andra människor och andra under. Hela tiden andandes in de överblivna och nyss bildade syreatomerna, tvillingar, från trädens fabriker i sina lungor. Ett under om man nu vill se det. Ingenting för den som väljer det.