En o-cool gubbe

Vid ett träd nedanför stupet på ett av Hälsinglands berg sitter en kvinna med dom bara benen i kors. Hon har en turkos fotlång klänning på sig. Nu uppdragen så att hennes vader och bara fötter är synliga. Ett tunt armband som verkar vara av guld kring hennes vänstra handled och ett halsband av läder med en liten mässingshammare hängandes i runt hennes hals. Kvinnan blundar och sitter helt orörlig. Hennes ljusa långa hår följer vindens mjuka rörelser. Hon blundar. Inte påtvingat, bara lugna och avslappnade stängda ögonlock. Som om hon sov. Hennes barm rör sig med hennes andning. Inte mycket, inte ofta. Man anar att den här kvinnan, där inte långt från stupet, känner ett inre lugn. Ingenting i världen kan väcka det minsta uns av oro hos henne i detta ögonblick.

Strax bredvid henne porlar en bäck. Försiktigt, inte våldsamt, tar den sig ner mot sjön. Ändå målmedvetet. Vill tillbaks till havet. En bäck med sitt ursprung från vatten i en källa längre uppströms. Kallt, klart, friskt vatten som det Hälsingska berget med stupet tvingar upp till ytan. Forsande upp ur underjorden av bergets tyngd. Till synes från ingenstans. Vatten som färdats i månader i underjordiska kanaler med kopplingar ända ut till de stora haven. Vägar som ingen människa känner. Bara anar. Jordens blodomlopp. Kvinnan hör inte bäckens porlande där i sin inre värld men lukten av det friska vattnet registreras automatiskt av hennes hjärna. En av dom glömda dofterna. En gång livsviktig och igenkänd, nu självklar och därför undanstoppad tills den behövs igen.

Solen lyser genom bladverket. Björkar med löv som mognat under en halv sommar är nu effektiva fabriker. Fotosyntes. Energi, koldioxid och vatten blir druvsocker och syre. Energi för att bygga träd av. Energi som låter livet fortgå. Även andras. Dom som behöver det reaktiva syret. Det som skulle vara det giftigaste gift utom just här. Bäcken bidrar med vatten. Osmosens under suger den ut i trädets alla delar. Luften men också kvinnan bidrar med koldioxid. Solen bidrar med åtta minuter gamla fotoner utsända från kärnreaktioner i ett exploderande, imploderande helvete kallat solen, 149 600 000 km bort. Alldeles lagom långt bort för att främja livet just här. Fotoner med energi att bryta upp virvlande kolatomer med dubbelbunda syreatomer, splittrandes den mussepigglika vattenatomen för att bilda en längre kolkedja. Sex sammanlänkade kolatomer, tolv väte, sex syre. En grundläggande byggsten för växter. En byggsten att bilda nya löv av, nya grenar, rötter, bark, frukter, taggar, blommor och allt som växterna nu kan tänkas vilja bygga. Sockret för liv som människor baktalar.

Kvinnan sträcker på sig. Länge. Reser sig försiktigt. Går barfota fram till bäcken och fyller sin hand med det kalla vattnet. Dricker. Låter smaken av det kalla vattnet fylla sitt sinne. Hon har lärt sig det i sommar. Anar havet i dess smak. Går efter bäcken men svänger av snabbare ner för berget vid en bro gjord av slanor. Ner mot andra människor och andra under. Hela tiden andandes in de överblivna och nyss bildade syreatomerna, tvillingar, från trädens fabriker i sina lungor. Ett under om man nu vill se det. Ingenting för den som väljer det.

Om man nu ändå sitter där så kan man ju passa på att fundera lite. Jag väljer livet för idag eftersom det varit så mycket död ett tag. Liv alltså. Som ingenjör, eller i alla fall akademiker, eller åtminstone o-cool gubbe från Los så finns det ju en del att fundera på där. Den där ingenjören i en ser liksom andra ingenjörers konstruktionsarbete där i livsorganismerna. Fantastiska tekniska lösningar och idéer som vore typiska saker som spånats fram i någon verkstad någonstans.

Det är nu det kan börja bli lite jobbigt. Antingen har man sin bild av guden som skapade allt (kompis ingenjören liksom alltså) eller också har man vetenskapen i ryggen och hävdar slumpen, då med hjälp av naturlagarna (vi lämnar naturlagarnas tillkomst åt sidan för att inte krångla till saker). Båda lägren är lite som talibaner. Hävdar sina åsikter men bygger på ganska lite verklig empirisk fakta. Det är nog liksom så för det har någon smart person räknat fram det hela eller som andra sidan säger att gud har sagt det. I båda fallen oklart vem nyckelpersonen är. Den man kunde få förstahandsinformation från. Är man nu en nyfiken gubbe, med för mycket tid, så funderar man alltså.

Så liv då. Avrundat så har människokroppen ungefär 100 biljoner celler. Till det kommer två ggr fler bakterier som lever där också men 100 000 000 000 000 celler får räcka för oss i den här diskussionen. Var och en av dom här är en levande varelser i det land vi kallar vår kropp. Där vi är kung. Där jaget, vad det nu är, styr och ställer. Hur som helst. Liv = cell. En bakterie till exempel. Så vi koncentrerar oss på den. Kan slumpen få till en cell så skall det väl gå att kombinera ihop 100 biljoner celler till en människa kan man tycka. Jag menar någon gång i historien har ändå plockepinn högen bildat en perfekt pyramid till deltagarnas förvåning. Men cellen som sagt.

En cell består av molekyler. Aminosyror t.ex. Alla celler kommer från redan existerande celler. De förökar sig och blir flera genom att dela upp sig i två stycken, ibland i fyra. Så vi kommer till hönan ägg situation här direkt. Men återigen för enkelhetens skulle så tänker vi alltså bara på urcellen. Den som började att dela sig liksom. På slump. Så vår encelliga bakterie satt där en dag. Ensam i världen. Och vad gör man om man är den enda cellen i världen jo man delar sig så att man får kompisar. Utan att gå in på detaljer så måste vi konstatera att cellen är ett underverk i sig. En iPhone verkar liksom enkelt att konstruera i jämförelse. Vilket i och för sig får en att undra om inte en iPhone skapades på slump före en cell!? Och om inte varför? Borde inte det vara vara sannolikare.

Hur som helst är cellen i grunden en enhet sammansatt av molekyler. En del komplicerade som aminosyror och en del enkla som vatten. Just att bygga molekyler är vi rätt bra på idag.

Gängse syn idag är att jorden tillkom för 4.54 miljarder år sedan. Människan kom till för 2,5 – 1.6 miljoner år sedan. Så för att ge vår första cell maximal tid låt oss komma till så sent som för 100 miljoner år sedan. Så den får 4,4 miljarder år på sig att skapas från vår slumpprocess. De grundläggande oorganiska ämnen som livet utgått ifrån är metan (CH4), ammoniak (NH3), vatten (H2O), vätesulfid (H2S), koldioxid (CO2) och fosfat (PO43-). Så låt oss koncentrera oss på en del av cellen. RNA molekylen.

Vi kör igång vårt dataprogram. Matar in de naturlagar vi känner för molekylers bildande. Adderar lite yttre fysikalisk påverkan med elektricitet, radioaktivitet och värme. En hel del att hålla reda på så varje iteration tar antagligen en stund i vår superdator. Det är 138758400000000000000 millisekunder sedan livet skapades. Den tid vi alltså har på oss i simuleringen. Ursoppan med dom enkla molekylerna borde vi väl kunna se rätt snabbt. I alla fall gissar jag det. Miller experimenten har visat att aminosyror kan uppstå spontant. Så dom borde vi också kunna se. Fortfarande en bit kvar dock till de mer komplexa molekylerna. Det är liksom bara att simulera på. Kommer vi att få se en RNA molekyl till slut. Det blir liksom grundfrågan? Ja jag vet inte! Jag bara funderar. Sanningen är att ingen har ännu lyckats framställa en konstgjord “urcell” med de egenskaper som är typiska för biologiska celler. Så det tål verkligen att fundera på. Om man nu inte är “taliban” i endera lägret. Då räcker det med att tro.