Han riktade pistolen mot tinningen. Hade nyss svept glaset med Absolut Vodka framför sig. Inget jävla citronskit. Bara vodka. Sprit för att berusa sig med. Pistolen, en tävlingsrevolver från hans ungdom, hade legat kvar i källaren med patroner och allt. För ett halvår sedan hade han fått domen. Det var liksom en smäll det också – som det här skulle bli. Alzheimers. Fucking jävla Alzheimers. Han skulle tyna bort. Inte veta vem han var om nått år. Skita på sig. Gå vilse. Inte klara sig själv tills han helt och hållit gick in i sig själv. Var borta. Skulle skämma ut sig och bli till åtlöje för alla sina sista år i livet. Lika bra att avsluta det nu alltså. Varit en stolt jävel hela livet. Hade fan aldrig bett någon om hjälp någonsin. Klarat sig själv. Tänkte fan inte börja be om hjälp nu. Ligga andra till last!? Aldrig! Nu fick han fixa ett slut själv…
Det var då en liten kvinna plötsligt stod där framför honom på bordet. En kvinna med en självväxt käpp i handen. Ett huckle på huvudet och ett randigt förkläde över en sliten klänning. Klädd som om hon var bondmora på en gård under tjugotalet. Femton centimeter hög. Hon sa något till honom. En pipig lite sprickig svag röst, så han fick böja sig framåt för att höra. Sa “va sa du?” och insåg med ens det absurda i situationen.
“Inte skall du skjuta skallen av dig pöjk”
Alltså här satt han med en pistol riktad mot tinningen och en femton centimeter stor gumma står på bordet och pratar med honom. Va fan!
“vad har du med det att göra?” svarade han istället för att be henne dra åt helvete som han först hade tänkt.
“Det är jag som är tingeling. den goda fen” hon log mot honom.
Nu kunde han nästan inte hålla sig för skratt. Tingeling. Den där tjejen som flög med sitt trollspö och sprutade ut stjärnor ur sitt trollspö i Disneyfilmerna. Det här var ju absurt.
“Så då får jag önska mig något då?” sa han liksom för att ha något att säga.
“Ja det var därför jag kom” sa den gamla tanten.
Då slog det honom. Hade det börjat nu var det nu som hjärnan hade börjat brytas upp. Så mest för att säga något så slängde han ute den första önskan han kunde komma på.
“Då vill jag ha fred på jorden”
och sen tryckte han på avtryckaren. Inget hände. Han tryckte igen. Och igen. Och pang. Kulan gick in i hans hjärna. Slog sönder kraniet på andra sidan och tömde ut innehållet på väggen. Det sista hans medvetande registrera var stjärnorna från den lilla gummans käpp som spreds ut från hennes käpp åt alla håll från den och som – men nu var hans medvetande utsläckt – skulle avsluta alla krig på jorden.
