Jag ser en kvinna från skolverket på TV berätta om pojkarna som inte når samma mål som flickorna. Hon strikt. Inte en slinga som ligger fel i håret. Glasögon ger ett trovärdigt men lite uttråkat intryck. En kvinna som sannolikt gjorde bättre ifrån sig än pojkarna när hon gick i skolan.
Ett litet laboratorie i källaren på KTH. En ensam man jobbar där klockan elva på kvällen. Om tjugo år kommer han att få nobelpris för det han just försöker förstå i dom datamängder som han precis sitter och analyserar. För tio år sedan en pojke som likt andra pojkar i klassen inte imponerade i skolan.
En ung flicka. Vacker på unga flickors vis. Populär. Bäst i klassen. Ser det som ett personligt misslyckande om hon inte får högsta betyg. Inget hon brinner för. Möjligtvis killar. Om fem år sitter hon i kassan på ICA.
En annan flicka. Ung. Intensiv. Kan allt om motorer. Har hängt med sin motorintresserade far sedan hon kunde gå. Kommer inte att få behörighet så att hon kan gå den biltekniska utbildning hon velat fortsätta med på gymnasiet. Om tio år gråter en av hennes lärare när hon berättar för honom vad reparationerna kommer att kosta.
En pojke. Diagnostiserad. Hanterad. Förminskad. Om han inte blivit det hade han förändrat världen. Sett nya samband mellan de fyra grundkrafterna som ingen någonsin tidigare sett. Nu blev han bara ännu en rektor.
En gosse. Skriver dåligt. Får höra det. Läser dåligt. Får höra det. Räknar dåligt. Får höra det. Får dåliga resultat på proven. Får höra det. Hemma bygger han de mest fantastiska figurer i lera men dom har aldrig någon sett.
Skolan är bra för dom som är bra på att anpassa sig. Människor är individer. Alla olika. Ju mer olika desto bättre. Det är inte formgjutna eftergivna människor som eleverna skall förvandlas till. Det är tänkande, kritiska, fristående, vetgiriga, konstiga, oförståeliga, revolutionerade unga som vi skall skapa. Ungar som svårligen passar in i någon fyrkantig ram. Det är bara dom som tar oss framåt. Dom anpassade håller bara med i evighet och till slut finns det ingen att hålla med längre ens för dom och då blir dom bara förvirrade och måste ledas därifrån. Betyg och prov mäter helt enkelt inte det som borde mätas. Kreativitet. Intresse för något vad det nu än är. Uthållighet. Intensitet. Vilja. Finurlighet. Intelligens. Kombinationsförmåga. Mätningar borde istället finnas där föör att hjälpa en människa att hitta sina talanger och hjälpa till att utveckla just dom talangerna. Det må vara mekartalanger, musiktalanger, lästalanger, memoreringstalanger, fotbollstalanger, varanästanneandertaltalanger. Utvecka. Tän eldar och underhåll eldar. Detta oberoende av vem som är mamma eller pappa eller vad farfar nu skapade. Revolution nu!
