Turen till postlådan är liksom mitt första möte med den nya dagen. Idag tomhänt tillbaks precis som min fru sa. Man skall lyssna på sin fru. Men den här morgonturen får igång k(r/n)oppen lite. Man känner liksom om den fungerar. Dåliga dagar är ett jobbigt att masa sig iväg dom där 100 metrarna. Dom flest dagar går det ändå riktigt bra att både gå till lådan och tillbaks. Vissa dagar är det halt. Då är det det kanske det mest spännande som händer den dan. Visa dagar sjunger fåglarna vårsånger. Då blir man upplyft över en tid som kommer. Andra dagar viner snöstormen i ögonen på en och man får stanna en stund för att skotta fram postlådan som vanligtvis då inte innehåller någon tidning. Ja då är det liksom skönt att komma in i stugvärmen efteråt. Åter andra ser man flygande tefat, nja, men man skulle kunna ha gjort i alla fall, men skator ser man i alla fall. Vi är vänner. Ovanliga dagar möter man grannen, dragspelaren, så tidigt, och får sig en upplyftande historia att ta till tekoppen. Så finns det dagar när det är så kallt att man nästan förfryser alla kroppens utstickande delar. Då är det också sällan verkligen nån tidning i lådan. Då får man vara glad att det ändå inte är kallare. Vissa dagar går man inte alls. För man vet att det inte är någon tidning där. Eller också är man sjuk och orkar inte men det händer mer sällan än ofta. Varje morgon är den där korta promenaden lite unik och fylld av förväntningar på en bra dag. Hittills i alla fall…
Categories
Sjuårspresent
Höstregnet faller med stora kalla droppar. Skogskyrkogården, Stockholm. Jag är barn och åker med pendeln förbi eller är det tunnelbanan? Ljuspunkter i allhelgonakvällen. Hundratals, tusentals, döda som någon minns. Var och en symboliserad i ett fladdrande, flämtade ljus. Där emellan alla glömda, de som inte har ett ljus tänt för sig. De som ingen saknar. Det är vackert. Jag fyller år. Tittar så länge det går på ljusen där när tåget rör sig vidare in mot stan. Känns som om alla var tända för mig, födelsedagsbarnet. Förstår ännu inte sorgen, bara glädjen. De fladdrande ljusen som snart ersätts av stadens mer påträngande ljus. Ljus som kräver att bli sedda istället för att inbjuda till betraktade.
Snart i bilen ut från Stockholm, norrut, på väg mot vintern. Pärlband av lyktor i natten. Köer på vägen in mot staden. Som lysande halsband ormar de sig fram långt bort i fjärran, förbi, och iväg. För barnet, som är jag, ter det sig som om kyrkogårdens alla ljuspunkter trätts upp på ett halsband och satts i rörelse. Det är vackert. Det vackraste jag sett i mitt hittills korta liv och på barnets vis är naturligtvis alltsammans där bara för mig. Men de tunnas ut till slut. Blir till korta ormar och sen till enstaka bloss. Så jag somnar. Glad att ha fått denna vackra present på min sjunde födelsedag.
Så sitter man då här och har födelsedag igen. Femtiosex… En jävla massa år har gått för en o-cool gubbe i Los Trodde nog aldrig att jag skulle komma hit. Men nu är jag här. Det känns i kroppen. Född i en årstid när andra tänker på döden. Samma tid som genom åren har varit sugen på fest och skratt. Ni fattar. Sätter sina spår. Skapar en deppig en. 😉
När jag var liten fick jag alltid en silversked den här dagen av min kusin. En fin present med goda tankar bakom. Men kanske inte det en fyraåring, femåring, sexåring… ville ha. Om det så än var fastigheter värda miljoner i lådan så skulle ändå en Dinky Toys bil slå högre. Försöker leva så idag också. Värdesätter s.k. mjuka värden. Är naiv fortfarande men är det med högburet huvud. Skedarna ligger i någon låda i något skåp någonstans. Kanske kommer barnen använda dom i en framtid eller sälja och köpa ost för pengarna. Jag minns både min kusin och hans föräldrar – med värme – utan dom. Skedarna saknar fortfarande värd för mig men inte människorna som gav mig dom.
Det här traditionella överlämnandet formade mig ändå. Jag har aldrig tyckt det varit roligt att ta emot och öppna presenter sedan den här tiden. Jag var ju tvungen att visa uppskattning för den där silverskeden. Tacka och bocka och bli glad. Fast den inte betydde ett dugg för mig. Ljuga alla rätt upp i ansiktet. Kände att det syntes på mig. Tycker inte om att vara eller verka otacksam. Ville och vill fortfarande vara ärlig.
Som alla andra så har jag haft min beskärda del av skit liksom glädje i livet. Alltså finns glädje på kontot som har betalats tillbaks med tårar och vise versa. Som i vilket annat liv som helst. Som det skall vara. Jag bestämde mig en gång för att leva det här livet hur det än blev och tänker fortsätta med det. Ta det hela vägen och är jäkligt nyfiken också på fortsättningen. Hoppas framförallt på att det finns fler spännande människor att lära känna också framåt på vägen. Just det att lära känna människor, stora som små, har varit ett sant nöje genom hela livet. Jag ensamvargen älskar ändå just den där social interaktionen. En motsägelse där. Jag känner mig ensam och utanför i alla sociala sammanhang. Det är min natur. Men älskar människorna och vill förstå människorna. Alltså er mina vänner. Ni som finns där runtomkring mig. Men som inte släpps in hela vägen.
Och så var det döden. Allhelgonahelg. Tända ljus för dom som gått bort. En fin tradition. Dom döda är många nu. Den förste kompisen tog cancern i tonåringen och sen har det bara fortsatt. Generationerna lämnar och plötsligt sitter man själv där på första bänk. Det blir bråttom med vissa saker. Har man levt det liv man velat? Skulle man gjort något annorlunda. Nej. Jag har gått MIN väg. Det har inte funnits någon annan väg att gå. Så ikväll tänder vi ljus här hemma för alla vi saknar och vill minnas. Med en trasig bil får man hoppas på andra tänder minnesljusen på gravar där vi normalt skulle tyst kontemplerat en stund innan vi tänt vårt ljus till åminnelse. Jag tror inte de döda tar illa upp om ljusen brinner här hemma i år istället.
Trevlig Helg!
Categories
En fjäder
En fjäder sitter fast på en blodig huggkubbe på gården i Skåne. En fjäder som vinden tar tag i och för ut över havet. En vit dunfjäder från en gås som nyss var vid liv men som nu inte är det. Som ett under av evolverad konstruktionskonst flyter den fram där i luftlagren. Lätt, stark, varm, skyddande. Dansar uppåt, dansar neråt, tar fart, saktar ner, virvlar ystert längre och längre ut. Ibland nära vågorna likt en surfare för att rida på dom, pröva dom, ibland högt, högt upp som om den ville visa hur dess vingklippte nu döde bärare skulle ha flugit. Nu fri, fri att söka sina egna vägar. Danmark där på andra sidan blir dess mål. Det tuktade pilträdet fångar den som om det vore en vakt vid en spärrad gräns. Håller den kvar som ett enda vitt löv i sin kala höstliga nakenhet. Men fjädern sliter sig loss virvlar vidare. Följer uppvindarna. Ser molnen. Omsluts av molnen. Drar till sig fukten ur molnen. Blir tyngre än vad vindarna orkar bära och faller, faller, faller. Landar i den lilla flickans hår. Som snö. Som flickan tror är snö. Som hennes mamma låtsas är snö. Och stannar där. Virvlar inte mer. Behöver inte virvla mer. Vill vila där.
Förra hösten bestämde jag mig för att gå ned i vikt. Nej, jag tror inte på olika dieter. I mitt fall gäller det att ändra mitt levnadssätt för evigt. Jag är vegetarian och vi äter för det mesta ganska nyttigt när det gäller måltider men gillar godis, fikabröd och sött på tok för mycket. Sockerjunkie! Slarvar med för mycket bröd också som dom flesta. Så jag slutade med allt det där och gick ned tolv kilo utan större ansträngning. Åkte till Stockholm. Kände mig lätt och ganska nöjd. Höll mig från godis och sånt även då. Åt en Sushi och kom hem magsjukare än vad jag någonsin varit i hela mitt liv. Höll i sig i flera veckor. Tappade motivationen såklart och efter jul hade jag gått upp alla kilon igen och adderat några till.
Har försökt hitta tillbaks till den där “mooden” igen ända sedan dess utan att lyckas. Och det är där hela hemligheten ligger. Jag kan jobba som fan i månader med något för att få det klart. Sitta där på helkvällar och vardagsnätter och verkligen hata det jag gör men ändå få det klart. Det är liksom viljestyrka och envishet som är kraften bakom det. Men om jag på morgonen bestämmer mig (och ja jag menar det verkligen) för att “nu får det var slut på godis och fikabröd” så kan jag på eftermiddagen sitta där och äta just det. Vräka i mig.
Känner ju igen det här från när jag var rökare och ville sluta. Beroende beteendet är detsamma. Man faller tillbaks och faller tillbaks och faller tillbaks och till slut fungerar det. Man är inne i “mooden”. När det fungerar så blir man ju en mental “ickerökare” och efter några år fungerar det till och med att feströka lite försiktigt då och då. Tänk om man med rökande och supande också körde med olika dieter för att komma bort från beroende. Den här veckan skall vi bara röka cigarrer för att komma ur beroendet. Eller bara dricka Pernod. Nej, man måste ändra hela sin livsstil. Mindre energi in är det enda som gäller. Enkla fysikaliska principer.
Så nu på måndag då jävlar… Sen att det är två månader tills semlorna börjar finnas tillgängliga igen men tänker vi inte på nu…
Jag har brummat runt med snöslungan för första gången i år. Det enda motordrivna jag har som startar direkt. Promenerat ner till affären och köpt godis för hundrafemtio spänn. Kan ju ramla in halloweenungar och nog ger man heller godis än blir utsatt för bus. Fick insikten att jag nog borde ta upp det där promenerandet i större omfattning efter att kämpat mig upp på vår kulle. Döpt till “dödsbacken” efter idag.
Lärt mig att “Tårtan” spelades in på Hornsgatan 32. Kult (båda utläsningarna av det ordet fungerar) på min tid. Mina kompisar Esbjörn och Sluggo missade inte ett avsnitt. Själv lite mer avvaktande.
Nu dagens kaffekopp och ett tänt ljus (och lite stulet Halloweengodis). Skall författa några jobbansökningar. Ännu inte knäckt av alla nej och “ickesvar” men fattar att man lätt kan bli det. Hinner väl bli det än förresten. Vi får se.
Annars är det bra här uppe på kullen med utsikt över Losbyn. En o-cool gubbe är både o-cool och gubbe även idag. Trivs finemang med det.