En o-cool gubbe

Jag är Svend. Spejare åt Röde. Hövdningen över oss i Mellanlandet. Röde är rik och jag är fattig men vi som finns nära honom får smulorna från hans bord. Därför behöver jag och min fru och mina tre barn aldrig gå hungriga till sängs. Det överblivna från en rik mans bord räcker till många fattiga. Vi är krigare, jägare och bönder som försöker överleva i en hård tid. Tillsammans är vi starkare och det är därför vi bor i den här byn. Nyfors. Belägen nedströms Mellanlandets största fors. Här finns tillräckligt med lax om hösten för att föda många byar men nu kontrollerar Röde forsen. Bara vi i hans by får nyttja den. Död väntar den utifrån som försöker hämta fisk här.

Som spejare är min uppgift att först upptäcka våra fienden innan dom vet att dom är upptäckta eller att smyga mig fram till deras läger – utan att synas förstås – och skaffa mig en uppfattning om deras antal och vilka vapen man har. Det är en farlig uppgift och jag måste vara mycket noggrann. Om jag inte är det tas fel beslut och våra liv hänger på att rätt beslut tas. Rätt beslut som tas vid rätt tidpunkt.

Men nu är det fred. Eller stillestånd. Alla hövdingar runt omkring oss är besegrade eller också har vi nått överenskommelser som är till nytta för oss båda. Så nu plöjer jag vår åker så att vi kan så till våren. Min fru och min äldste son, sju år, drar plogen. Det är tungt arbete men skall vi ha bröd nästa år är det ett arbete som måste göras. Vill man överleva krävs hårt arbete varje dag så länge solen ger ljus. Hårt arbete så länge dina ben bär. Nu inför vintern skall vi också snart hämta hem bränne som vi la upp i skogen för tork i våras så det finns tillgängligt att elda för våra familjer under en kall lång hård vintern. Dom gamla, våra fruar och barnen skall kanske överleva den i år också här i byn. Det är inte alltid så. Många faror förutom kylan finns i himmelspelens och de klara stjärnorna tid. Vi krigare ger oss iväg på vårt långskepp så fort den första snön faller. Plundringar i den södra världen. Vi är vilda fria män i varmare trakter under vintern, belastar inte matförråden och kan frakta hem rikedomar som gör vår hövding mer mäktig. Om vi kommer hem vill säga. Många möter döden. Men jag har rest ut elva gånger och kommit hem elva gånger. Fraktat hem guld, pärlor och pälsar till Röde och hans far. Ibland också kvinnor. Avsedda som slavar eller som fruar till krigare. Som min fru. Irena. Hon jag nu snart skall lämna för sjunde gången.

Men den historien tänker jag inte berätta för dig just nu för nu skall jag sova.

Jag hade en elev som hade det väldigt jobbigt en tid och som försökte förklara hur det vara att lida av depression för mig. För någon som mig som på sin höjd omger sig av någonting blått och ganska skönt deppigt så var det en nyttig bild han gav och som jag alltid kommer att bevara. För i alla fall jag fick en mycket större insikt i det man som drabbad har att jobba med/mot. Ingen vet när eller om det blir ens egen tur att gå ner i detta mörker och då kanske det kan hjälpa att i alla fall ha en liten insikt i vad det handlar om. Hans beskrivning lät såhär.

Tänk dig att du vaknar av klockan på morgonen. Du är så trött att du nästan inte orkar slå av signalen, men efter mycket ansträngning lyckas du. Nu skall du resa dig ur sängen. För att göra det måste du först putta undan en sten som är så tung att du får använda all den energi du har i kroppen och i själen för att få bort den. Helt slut i både kropp och själ så sitter du då där på sängkanten. För att sätta på dig kläder så har du en ny sten som måste bort. Tyngre än den förra. Återigen måste du använda all din energi och viljestyrka för att putta bort den. Nu är du helt slut. Vägen till toaletten är som en lång vandring upp för det högsta berg. Benen är blytunga. Kroppen känns febersjuk. Allt du har inom dig måste användas för att klara av den. Frukosten smakar sand så du avstår. Tandborstningen är ytterligare en uppgift som kräver allt av dig. Och så fortsätter det. Hela vägen från påklädning, fixa håret, öppna dörren, gå ner för trapporna, gå till busshållplatsen, gå på bussen, leta pengar osv osv.

Den här eleven uppbådade den här viljestyrkan vissa mornar men ibland inte. Av alla jag känner så är han ändå en av dom människor jag känt i mitt liv som jag respekterar mest just för att han klarade av dom där morgnarna. Inser att jag själv skulle legat kvar eller möjligen bara kommit upp i sittande. Min viljestyrka skulle inte räckt längre. Att se någon resa sig ur detta. Att bit för bit kämpa sig upp är att bevittna något som, bara sanna hjältar gör. Inga andra klarar av det. Sådana som vi andra, med en mycket lättare resa, har att lära av detta som av alla hjältar. CSN, rektorer kanske värdesätter hundraprocentig närvaro och höga betyg mer än personlig utveckling. Själv lärde jag mig att inget av detta är något värt jämfört med att ta sig ur detta det svartaste av mörker. Det är också där premierna och ovationerna borde finnas. I alla fall mina.

Skrivbordet. Oj vad det har knappats här genom åren. Observera det obligatoriska ljuset. Tittar till på det ibland för att minnas att det faktiskt finns viktigare saker än ett fungerande dataprogram. På dagarna en fågelmatare utanför fönstret som påminner om samma sak. För just detta har inget värde egentligen. Däremot är själva processen, problemlösandet, hopplockade av ett system nödvändigt för att överleva. Det, en whisky då och då och mycket musik är grundpelarna för att hänga kvar. Familjen också såklart. Här framför skärmarna skulle det sitta fint att sluta en dag också. Bara tuppa av mitt i kodandet av någon ny skojig algoritm. Den skulle inte ens behöva vara klar. Men med det är det ingen brådska om jag får bestämma. Men bestämmer sånt gör vi ju inte heller vi människor. Vi kan bara leva fullt, halvfullt eller inte alls tills det är över. Lyckliga är vi som inbillar oss att det finns saker som vi måste hinna med innan det är dags. Sen må världen förstå eller inte.