En o-cool gubbe

Den sista biten. Ja ni känner alla till den.Den där biten som alltid blir kvar liksom. Den som möjligen halveras ett antal gånger men alltid ändå är existerar. Det spelar ingen roll om det är en enkel kladdkaka eller den finaste tårta. En bit blir alltid kvar. Runt den må det gå suktande, dreglande människor men den ligger där den ligger. Möjligen halverad då ett antal gånger som sagt. Det har något med uppförande att göra det här. Går alla ut ut rummet så kommer den att försvinna snabbare än kvickt. Oklart hur det går till.

Våra Amerikanska släktingar kallar den Faye-biten. Den yngste dottern Faye fick alltid ta sig an den där biten. Ett bra namn på något som tidigare inte haft ett namn och som spridit sig till vår familj också. “Jag tar Faye biten…” eller “Vem vill ha Fayebiten…” hörs då och då här hemma hos oss. Märk dock att detta inte händer så ofta, när det gäller bakverk här hemma. Mest beroende på undertecknads brist på karaktär. Ett bevis på det är jag att jag just nu sitter och äter tre kakor från en burk som vi i Lördags köpte avsedda för den hemmavarande sonen. “Vi köper en burk till sonen” minns jag att jag sa. Två kakor kvar nu och inte är det sonen som har tagit dom övriga. Med två kvar så är det är nu den verklige kampen från min sida börjar. Oklart om jag klarar den.

På arbetsplatser som befolkas av tekniker är det här däremot aldrig ett problem. Några Fayebitar existerar aldrig. Där kan det vara två bitar kvar och så kommer den sent insläntrande programmeraren, som dessutom vaknade för en timme sedan, och tar båda två med förevändningen att han inte åt någon frukost. Där skulle man kunna tror att mängden godsaker skulle kunna ha en mildrande effekt på åtgången. Men jag lovar, två tårtor ersatta med fyra kommer inte att påverka det hela nämnvärt. Det finns nämligen en mängd nyvakna programmerare som inte han äta frukost i världen. Fler än vad man kan tror. Verkar stå i något slags exponentiellt förhållande till den utbjudna mängden. Tjoff så är allt uppätet oavsett. Inget att göra något åt.

Nu skall jag gå upp en sväng. Tar jag en av dom där kakorna som är kvar så är dom ju inte slut. En Fayekaka kvar liksom. Till sonen. Eller hur?

Vaknar min vana trogen halv fyra på söndagsmorgonen. Det finns lite Coca Cola kvar i kylen så jag häller upp ett glas och ställer mig framför “mitt fönster” och dricker. “Mitt fönster” ligger i vårt kök och vätter mot öster där det bara finns djur den här tiden på dygnet, inte det vi kallar människor. I alla fall inte vad jag förväntar mig och definitivt inte dom som vandrar odöda bland oss. Dom andra bryr jag mig inte om just nu. Trött. Min dryck är söt, kall och god. Silverljuset spelar mellan träden där ute. Det är fullmåne från en helt klar kall oändlig himmel. Ljuset är så starkt att man skulle kunna tror att grannen har en strålkastare påslagen och har riktat den mot vårt hus. Men man ser lätt att det är månen som är upphovet till trädens skuggor. Just det här ljuset är inget vanligt ljus. Det är en blandning av svartaste natt och glödgande sol. Egentligen är det varken ljus eller mörker där ute. Bara både och på samma gång.

Senare när snön kommer så skall samma ljus få snökristallerna på grenar, på marken på dom få strån som sticker upp ur snötäcket att tändas och lysa med ett blått ljus som färgar allt i natten i ett iskallt överjordiskt magiskt blått ljus. Ett ljus för snöprinsessor att leka i och för iskungar att krönas i. Första gången jag såg det. Första vintern vi bodde här upp i skogen bara gapade jag och stod i flera timmar och bara njöt av det vackra. Men min Cola är slut nu och jag är fortfarande trött så jag drar mig tillbaks och vandrar genom en mörk hall in till sängen för att sova några timmar till. Söndagsmorgonsova.

Idag skulle man kunna ge sig ut på en månadslång turne. Det är liksom en sån där dag som det skulle vara perfekt att packa bussen, lämna vardagen, och dra ut mot Europa. Visst, trött på resandet redan nere strax utanför Malmö men efter ett första gig i Köpenhamn så är man på igen. Kan sitta där och skumpa efter motorvägarna hur många mil som helst. I alla fall de två dygn giget sitter i. Äta vägkrogsskiten några dar till. Spela, sjunga och ge allt genom Europa i en månad. Men vid närmare eftertanke tror jag att jag drar till ICA och handlar lite ost istället. Säkrast så. Vill man ha extra kul kan man ju alltid stoppa den i öronen…

http://open.spotify.com/track/5PF5R8hHvSNFm6zRbA1cmI

Du låter hennes namn sakta röra sig runt i huvudet som ett mantra. Smidigt rör det sig runt där som kristallklar ljummen gyllengul olja. Om och om igen kommer namnet till dig. Når in i varje skrymsle. Du smakar på det. Gillar hur det smakar. Låter namnet fylla hela ditt sinne och känner en stor varm zon i närheten av solarplexus varje gång, varje varv namnet tar i dina hjärnvindlingar.

Du tänker dig doften av hennes gyllengula hår. Lenheten. Lättheten i det. Att ha näsan där bakom hennes öra. Under håret. Fylla den med hennes dofter. Låta allt i dig uppfyllas av just henne. Bara henne. Låta universum bara bestå av denna enda kvinna, flicka, varelse. Nu, hon och du.

Du ser hennes ansikte framför dig. Du behöver inte längre några fysiska bilder, för ansiktet har för länge sedan etsat sig fast i din hjärna, så hårt att det aldrig kommer att förblekna. Du kan se hennes lilla uppnäsa. Munnen, smultronröd och varm och inbjudande, som du vill smaka på. Som du vill kyssa, Aldrig sluta kyssa. Kinderna med dom små fjunen. Dom du vill smeka med mjuka lätta fingrar. Aldrig sluta smeka. Ögonen. Ögonen som du vill dricka och drunkna i. Som du vill ses av. Känna gensvar från. Stora pupiller som slukar dig hel. Dränker dig. Fångar dig. Hakan som du vill hålla mellan tumme och pekfinger och låta dig förundras av dess litenhet. Halsen. Dina läppar som smakar på henne just där i gropen mellan hals och kropp.

Du tänker dig en hand som rör sig ner mot hennes bröst. Känner den mjuka rundningen, en styv bröstvårta. Men du går inte längre. Inte ens i tanken. Visst vill du ha henne. Men inte än. Du vill inte att den mer krävande åtrån skall ta över. Du vill hålla kvar den första skira känslan, upptäckandet av en älskad. Den känsla som kan förundras över dom fem fingrarna. Som kan se kärlekens hela väsen i en liten fot. Som ännu inte upptäckt allt och vet om det, som längtar efter att göra just det. Upptäcka, känna, smaka, lukta och se en annan människa. Överraskas. Men inte allt än. Du dra ut på det. Njut av allt du ännu inte vet. Låter dig uppfyllas av dina känslor, alla känslor med kranarna fullt påskruvade, i varje ny upptäckt.

Du är femton. Hon kunde lika gärna vara på Mars. Ni tillhör och kommer aldrig tillhöra samma kretsar. Det blå inom dig ökar i styrka när du tänker på det. Men just nu är hon din. Bara din. Lämnar dig aldrig. Älskar dig mer än någon annan pojke – eller är du man? – i universum. Du får nöja dig med det.

Han slog. Såg rött. Slog igen. All kraft bakom slagen. Hat. Det skvätte blod från en bruten näsa, men han fortsatte att slå. Hårdare. Slog. Tryckte på. Ville skada. Bryta sönder, döda. Ingen skulle någonsin försöka sätta sig på honom. Han skulle visa dom jävlarna vem som bestämde. Så kände han en hand på sin axel. Någon rykte i honom. Vad i helvete. Inte nu. Han ville fortsätta slå. Men handen var obeveklig. Skakade uppfordrande. Han hörde en röst men inte vad den sa. Var fotfarande uppfylld av ursinnigt hat. Ville fortfarande slå. Hårt. Men rösten var där igen. Tydligare nu.
-Vakna…
– Vakna, du drömmer mardrömmar…