En o-cool gubbe

Vad är det som gör att en enda negativ kommentar sätter sig rakt in genom huden som den största fetaste sjukhusnål fylld med självlysande grön sörja och går in i kroppen och fastnar med hullingar i ett vibrerande nervsystemet, medan tio, tjugo, hundra eller kanske tusen positiva kommentarer bara liksom fladdrar förbi nästan obemärkta där ute i periferin av ens medvetande. Dåligt självförtroende kanske. Tvivel på sin förmåga. Eller djupare freudianskt, bristande sexuell förmåga eller en pappa som inte såg en. Jag vet inte, noterar bara att det bara är så. Att det är så för dom flesta av oss. Till och med dom man ser upp till som dom riktigt stora, och lyckade känner sådär. Kanske bara mer.

Varför är det så att man till och med, på det som man har lagt sina +10000 timmar, och följaktligen är bra på, är rädd för att man plötsligt skall bli avslöjad som en charlatan. Det där som sitter där inom oss och talar om för oss att vi nog inte är så bra som vi tror. Som vill förminska oss och hålla oss tillbaka. Kanske är det helt enkelt så att vi behöver det här för att fortsätta utvecklas. Kunna gå vidare till nya nivåer och upprätthålla den utveckling vi uppnått. Behålla utvecklingskraften. Minns hur jag som ung fysikstudent tyckte mig vara en ny Einstein men ganska snart efter studierna insåg hur oändligt långt borta från den självbilden jag egentligen befann mig. Hur oerhört mycket mer det fanns att lära och förstå. När man tycker sig vara fullärd, känner världen till fullo slutar också utvecklingen, och man slutar lära sig nya saker. Det är därför som det alltid är dom imbecilla och obegåvade som vet mest om världen. Dom som redan har alla svar, redan har allt klart för sig och aldrig behöver tvivla på svarens korrekthet. Dom besitter sällan på kunskapen som krävs för att ge svaren.

Om man nu inte är bäst i världen så får man försöka göra det bästa av det man har. Att ge allt i alla lägen trots att världen kanske inte är med. Känner du att du har rätt så har du säkert det. På en Iron Maiden konsert på Stadion i Stockholm för en massa år sedan spelade ett dödsmetallband som förband. Dödsmetall gick inte riktigt hem hos publiken och buropen var många. I bästa fall ignorerades dom. På scen körde man dock på för fullt. Gav hundra procent, nej 150%. All energi. Levererade sin show. Gjorde det man trodde på. Jag kommer aldrig att glömma känslan. Så rätt. Jag är inte heller så förtjust i dödsmetall men dom imponerade mer än vad senare Iron Maiden gjorde som plockade fram sitt nummer från lagret. Jag minns bandet än idag, kanske tio år senare, fast jag inte ens gillade deras musik. Känner stor respekt för deras prestation. Om man inte kan få gillande så kanske man i alla fall kan få respekt.

Så vad du än gör där ute. Kör full gas hela vägen. Tryck ner pedalen i botten. Det är bättre att krascha med full kraft in i bergväggen än att stå parkerad och drömma om att trycka pedalen hela vägen ner i botten. Du vinner självrespekt och kanske respekt från andra. Kanske kommer dom inte ens se dig som det ser ut från ditt perspektiv. Skit i det. Då har du små människor i din omgivning. Människor som är så självupptagna av sin egen storhet att dom inte ens orkar erkänna att dom faktiskt ser dig. Avundsjukan smaskar med god aptit på deras hjärnsubstans. Låt dom fortsätta med sin självupptagna livsstil. Låt dom vältra sig i sitt stillastående uppblåsta jag medan du färdas framåt mot nya världar, trotts tvivel på din egen förmåga, trotts att ingen kanske ser dig. Till slut kan du inte ignoreras och man kommer att minnas att du var en som fanns.

Storstad. Går i Stockholm en höstdag. Slinker in på ett fik, tar en cappuccino och en färsk syltmunk. Middagsrusningen har lagt sig och det är bara jag och två mammor som sitter på fiket. Hornsgatan utanför. Folk på väg bort och på väg hem. Ständig rörelse. Jag älskar just det här. Att bara sitta och iaktta. Undra var den flintskallige mannen i den blå Volvon skall göra ikväll? Har den lilla flickan med den randiga jackan snälla kompisar? Hon ser lite ensam och kanske ledsen ut där hon går. Har den äldre ensamma tanten med sin rullator någon som besöker henne och vad har hon gjort i sitt liv? 

Och jag då? Finns jag i allt detta? Knappast. Ingen lägger märke till mig. Jag har inget som gör mig synligare än någon annan.  Men just detta är också det som är det sköna med storstaden. Anonymiteten som gör att man kan ta ut svängarna och vara mer sig själv. Älskar det. Älskar den här staden. Oj, vad jag längtade hit som tonåring. Bort från trångsynthetens Edsbyn. Han inte uppleva den som jag borde när vi senare bodde här. Jobbade, jobbade, jobbade. Men kärleken till Stockholm består.

Minns promenaden genom Vasastan strax före jul förra året. Att det skulle vara just här jag verkligen upplevde julstämning det året förvånar mig fortfarande. Men husen, ljusstakarna, dekorationerna och det varma gula ljuset från lägenheterna gick rakt in i hjärtat. Kanske var det för att jag kände mig ensam. Ensam i en stad som kändes så stor just den dan. Jag en vinnare där i natten men som inte kände glädje utan bara utanförskapets gnisslande snålhet.

I den här stan har jag vandrat full och lycklig. Olycklig också för den delen. Civil och i sjömanskostym. Skjutit salut för en nyfödd prinsessa. Tjugoen skott. Väntat ut natten på röda rummet tills morgonens första pendel skall gått. Jäktat fram till fots och i bil. Pissat med kändisarna på Berns. Sett bra musik som etsat sig fast. Mött mjukvaruindustrings internationella giganter och bara kunnat konstaterat att dom är som vi. Mött industripamparna och konstaterat samma sak.  Mött stjärnorna som inte heller är annorlunda. Alla bara självupptagna. Som jag. Suttit i dags och kvällslånga möten som varit bra, som varit dåliga. Druckit gott och ätit gott. Jag har vandrat efter paradgatorna och i gränderna tills benen värkt från stortå till ljumske. Sett ut över Stockholm från Söder. Vackert. Känt snålblåsten vid Riddarholmsbron. Utpumpad, tagit tåget hem. Hit där jag finner ro. Här där jag måste finnas för att kunna överleva. Här, där jag hittar lugnet jag behöver. Men alltid, alltid längtandes tillbaks till staden. Alltid längtandes bort men för svag, för påverkbar, för naiv för att finnas allt för nära pulsen utan att förgöras. Stockholm äter upp mig och spottar ut kärnan om jag stannar för länge. En tugga, inte mer, är det jag kan bjuda på. Men Stockholm är ändå mitt. Bara mitt.

Jag har något blått inom mig. Något sorgset, uppgivet och ensamt.  Det blåa frågar ofta “varför är inte jag älskad”,  kräver “se mig”, suckar “varför just jag”.  Där finns sorgen, minnen av svek, det lilla, lilla, lilla ensamma barnet. Men det är också här som skatterna finns. Inspirationen, idéerna, kreativiteten. Jag kan njuta av det där blå men är försiktig. Vill inte fastna i det för evigt. Dörren ut till ljuset måste alltid hållas öppen. Låter glädjen vara dess motpolen. Skrattet. Oändlig lycka över att få leva. Att få se dagar gå. Att känna det som är gott. En del av varje. Inte ett utan två men i jämvikt.  

Jag skulle ha gett allt för att bli rockstjärna under 70-talet. Nej, inte kompromissa med min musik. Det var hårdrock som gällde. Stolthet. Spela i dansband var grejen under 70-talet. Då fick man massor med spelningar och kunde ofta leva på musiken. Dom flesta tog den. Kompromissade. Inte jag! Jag ville skriva egen musik redan från början. Hellre få taskiga recensioner för eget material än bra för andras. Men rockstjärna ville jag bli. Spela på Royal Albert Hall en dag som Deep Purple. Komma hem till Edsbyn i limousin och, ja ni fattar. Det blev ju inte så såklart, som för dom flesta andra.

Jag la av med musiken i nästan 30-år. Såg ut över publikhaven under många år på andras konserter och fick tårar i ögonen. Fattade aldrig riktigt varför för scenerna var inget jag direkt saknade.  Gjorde en reunion spelning 2003 på Voxstock som mest gjorde ont. Varför väcka gamla spöken? Jag hade glömt “aldrig bakåt, bara framåt”. Men något vaknade igen. Jag började taffligt klinka lite på frugans akustiska. En egen hade jag inte. Det tog nästan tio år att få till något att spela in på . Då vaknade alltihop igen. Jag var hemma igen.

Nä, jag vill inte bli rockstjärna idag. Verkar alldeles för jobbigt. En hit skulle liksom förstöra det liv jag lever idag. Jag har nämligen ett ganska gott förhållande till musiken nu. Jag skriver fortfarande eget. Sätter mig i studion och leker när jag känner för det. Har förbannat roligt.  OK jag kan inte tekniken riktigt än och det behövs några tusen timmars gitarrträning till innan den sitter igen också. Men jag lär mig. Börjar knyta kontakter med andra musiker och kanske kan det bli någon live grej till våren/sommaren också i samband med tredje skivan. En sista gång liksom. Spela eget material med folk som kan spela. Det skulle vara roligt för jag tror att några av låtarna jag gjort skulle funka bra live.

Jag är oerhört stolt och glad för att det finns dom som lyssnar på Spotify, Soundcloud och allt vad det är. Dom där små “plupparna” betyder allt. Genom dom finns man också i sin musik. Har du inte lyssnat så finns dom två utgivna albumen här.

Mina drömmar är inte till salu – Hedman – Mina Drömmar Är Inte Till Salu
Bara för att jävlas – Hedman – Bara För Att Jävlas

Inser att det är det här som kommer att bli det jag lämnar efter mig en dag. Ett protokoll och en bunt låtar. Tycker det känns OK för allt har skapats med passionen hos en som alltid gjorde det han själv ville.

I skolan skulle man springa sextio meter antingen man ville eller inte. För oss icke tävlingssugna var det här en pinsam tillställning och knappast något som gynnade vårt självförtroende. Möjligtvis då en idrottslärares sadistiska sida. Men det stod säkert i läroplanen att momentet skulle finna med. Just det får mig att vilja kräkas. Folk som hänvisar till att det står i någon regel som man måste följa. Spelar ingen roll hur dum och ofattbart idiotisk regeln är, man måste följa den. Personen, den regelföljande alltså, svär sig fri. Han eller hon följer bara “regeln”.

Men herregud vart tog civilkuraget vägen. Lite jävlaranamma som för mänskligheten framåt vore på sin plats. Ja, visst, man kanske kan få sparken för att man bryter mot en regel som är helt åt helvete men hellre det än att vara dummare än en datamaskin. Tro mig, hur dumma dom är det vet jag. Det är liksom lite “skicka judar till utrotningsläger utan eget ansvar” över det hela. Inte lite förresten, mycket! Dom här människorna skulle gjort det också med samma entusiasm. Jag är helt säker.

Det är viktigt med lite lätt civil olydnad. Tänk dig natt mitt Stockholm city. Klockan är fyra. Inte en bil ute. Det är rött ljus vid korsningen men inte en bil åt något håll så långt man kan se. Står du kvar där och puttrar med din gamla bil? För att det finns en regel? Ja, då har du drabbats av den där sjukan helt enkelt. Då låter du dig styras av ett relä. Låter en elektronisk krets bestämma över ditt liv. Är helt tom i huvudet!  Ja, säger du det är bara fem minuter. Ja säger jag hade du åkt iväg istället för att vänta så hade du kommit fram fem minuter tidigare och den häftigaste grejen i ditt liv, den livsavgörande,  hade kanske hänt. Nu kommer nu fem minuter efteråt. Regelföljaren. Den duktige medborgaren som får en guldstjärna i boken för att du låter ett relä tala om för sig vad du gör. Men jag kan ju få böter säger du. Polisen är alltid vaken och alert. Ja, det kan du få. Men rama in böterna som ett bevis på att du lever och tänker. Eller överklaga upp till EU rätten och hänvisa till det korkade i det hela och vinn självrespekt.

Övergångsställen är ju samma sak. Stå där och vänta fast det inte finns en bil som kan mosa sönder dig på hundra meters avstånd. Jag säger gå! Tänk själv! Står det barn där så lär dom också att bli självständiga människor och gå då också. Dom skall fasiken tidigt lära sig att reläer och datorer inte styr våra liv. Dom skall tänka själv! Viktigare än någonsin i den tid vi lever i just nu och i ännu högre grad den dom kommer att växa upp i.

I skolmiljö så kommer diskussionen ibland upp om man som manlig lärare kan lägga en hand på en kvinnlig elevs axel. Eller klappa en tjej på ryggen som gjort något bra. Precis så där som man gör med grabbarna. Anledningen att man inte skulle göra det är alltså för att man är rädd för att anmälas för sexuella trakasserier. Rektorer, som är dom människor med minst civilkurage i världen, varnar med allvar i blicken för det här. Det där har jag aldrig brytt mig om. Skulle jag få sparken för att ta någon i handen, klappa någon på armen eller ryggen eller till och med kramar någon som gråter och blir ansedd som en pervers gubbe för den sakens skull så tar jag gärna det. I så fall  vill inte vara med i en värld där man inte längre får vara en medkännande människa.

Så starta era hembränningsapparater och bränn lite för husbehov. odla nått farligt i växthuset. Ta upp några hundra mindre i självdeklarationen bara på chans. Kör med ett däck odubbat. Busa lite med myndighetssverige. Låt framförallt inte datorer och elektroniska kretsar styra ditt liv. Allt dom kan presentera är pseudovärldar och pseudobeslut. Skit in – skit ut. I grunden är det bara kisel och elektroner. Dummare än sand. Låt inte de vackra virtuella världarna och de förprogrammerade orden förvilla dig och glömma vem som har makten. Styr själv!