En o-cool gubbe

Ja så då var man officiellt arbetslös eller arbetsökande som ju låter mer positivt.

Själva arbetsförmedlingsupplevelsen var inte mycket att orda om.  Fyll i en CV på datorn sen sitta med en rätt trött handledare som visade vilka jobb som träffade min profil. Dvs allt skulle jag kunna gjort härifrån ja     förutom att bli officiellt inskriven då. Eftersom jag nu inte är a-kasse medlem så behöver arbetsförmedlingen inte göra mer. Jag frågade vad som händer om jag nu inte skulle lyckas hitta ett jobb?

– Är Du arbetslös i mer än 18 mÃ¥nade så  kan arbetsgivarna fÃ¥ väldigt förmÃ¥nliga vilkor för att anställa dig.

blev svaret. Hur man isåfall överlever i 18 månader framgick inte.

Skit samma. Tänker inte ge upp!

På vägen hem gick det en tändspole på bilen! Tog oss i alla fall hem vilket ju i all fall var en positiv sak om man nu skall jaga sådana.

Tänker inte ge upp…….

Lotta med sin Lottabod blev Ã¥rets Loosbo här i byn. Väl värt. Hon är en duktig och företagssam tjej. Samtidigt har hon snart fÃ¥tt alla priser som gÃ¥r att fÃ¥. Dvs lite av “point taken” om ni förstÃ¥r vad jag menar.

I mitt fall, med ovanstående i tankarna, stod valet mellan Jan-Åke Karlsson och Bosse Nilsson. Två personer som i det tysta verkar för byn i ur och skur. Är det problem på macken så dyker snart Bosse upp. Är det en byangelägenhet så nog finns Jan-Åke där.

Ja vet också att det finns andra, i idrottsföreningar och annat, som får den här byn att fungera. För mig är det dessa människor som skulle ha alla pris. Som behöver all uppmuntran. Ta t.ex. dom som är frivilliga i brandåren. Vi tar dom oftast allt för givet.

Eftersom jag jobbat mycket i alla år har jag inte givit tillbaks mycket till byn. Det bästa man ändå kan skapa som företagare är just ett företag i en liten by. För att lätta det dåliga samvete som vi som inte deltar så ofta har så föreslog jag en gång att vi företagare och andra skulle sponsra en festmåltid varje år för dom här människorna. En festmåltid där vi skämmer bort dom som jobbar för oss resten av året. En dag eller kväll när vi är servicemänniskor för dom som servar oss och våra barn resten av året. Mottagandet var lite ljummet men kanske kan det bli verklighet. Vi får se,

Det var ett jäkligt dystert inlägg mitt senaste. Hi hi. Skärpning Hedman och sorry läsare.

Nu tar vi nya tag!

FrÃ¥n och med  idag sÃ¥ avslutar jag “min firma” mer formellt (eforetaget.se finns kvar klart). Imorgon tänker jag Ã¥ka till Ljusdal och för första gÃ¥ngen anmäla mig som arbetslös pÃ¥ riktigt.

Det betyder att jag är utan firma för första gången sedan 1981 eller egentligen 1971 om man skall vara kitslig.

Är det skönt eller inte?

Mest skrämmande faktiskt. Var gör man av den där entreprenörs delen av sig själv. Stoppar den i en påse och klappar till. Poff så är den borta. Börjar kröka hårt så att man dämpar lusten att skapa. Tar livet av sig så att det blir omöjligt att känna/längta överhuvud taget.  Nja är nog för dålig på det destruktiva för att kunna realisera något sådant. VILL leva och känna!

Dock har jag ingen aning vad som händer nu. Hittar jag någonsin ett jobb så kan jag trolla bort skulderna från konkursen 1992 som nu så länge varit ett ankare kring fotlederna.  Skuldsanering och fem år på existensminimum sen frihet. Dvs fattig men utan skulder. Existensminimum är annars inte det som oroar mig. Den nivån har vi levt under så många år.

Fem år är ju inte så värst länge när man passerat femtiostrecket. Men det betyder att man är fri tidigast när man är 57/58 år. När man definitivt har blivit så trött (ganska trött redan nu) att det är omöjligt (och oerhört dumt) att starta om något eget igen. Så det enda man kan göra nu är att förbereda sig för döden. Må så vara att man blir åttio (vilket skulle förvåna mig efter de senaste 15 åren) det är ändå så det känns och det är ju lite sorgligt att tänka så. Men fakta är det och det gör mig ledsen.

Nu finns det såklart mycket kvar att göra. Som jag skrev tidigare så gäller det på Fredag om min SweetBox går vidare. Det avgör hur mycket tid jag kommer att lägga på VSCP (på hobby nivå from idag). Går designen inte vidare så får vi se om jag ens fortsätter annat än för eget bruk. Dags att till slut inse att ingen vill ha det isåfall.

Men det finns ju musik och annan terapi för oss gamlingar sÃ¥ livet skall nog gÃ¥ vidare. Jag menar, klippa gräsmattan är ju ändÃ¥ rätt roligt i min Ã¥lder… ;-/

När jag började använda Internet i slutet av 80-talet/början av 90 talet sÃ¥ var det bara e-post som existerade. Ja vi hade Fidonet och Compuserve med sina egna meddelande system men rätt snart kunde man genom ABC-klubben (mins ni Facits abc-dator) och Compuserve hämta hem “riktig” email ocksÃ¥.

För mig började det hela med Compuserve. Den närmaste servern fanns i New York. Om jag minns rätt sÃ¥ kostade det 120:-/minut att ringa dit dÃ¥. SÃ¥ när man skulle hämta sin mail sÃ¥ var det “största möjliga tystnad som gällde”.

1.) Ring upp servern.

2.) Vänta på uppstartsynkningen mellan modemen.

3.) Snabbt knappa in användarnamn och lösenord.

4.) Snabbt stara nedladdningen av de få mail man vanligtvis hade (spam var ett okänt begrepp då).

5.) Koppla ned förbindelsen.

6.) Kontrollera i telefonluren att förbindelsen verkligen var bruten. En glömd öppen förbindelse kund ju bli en katastrof.

Senare öppnade Compuserve noder i Europa och till slut också i Stockholm vilket underlättade allt avsevärt. Men då var bollen redan i rullning och Internet hade börjat rullas ut. Sabbare än någon annan teknik i historien.

1993 körde vi igång en web server etc i Ljusdal. Bland dom första kommunala servrarna i Sverige.

http://www.ljusnan.se/article.jsp?article=19807&category=25&maincategory=4

Jag förflyttar mig 30 år tillbaks i tiden och försöker se hur jag skulle ha reagerat om jag läst ovanstående krönika då. Konstigt skulle det nog i alla fall känts. Men visst är det sant. Aldrig har väl hårdrocken varit mer älskad än just nu. Det gillar vi ju. Eller hur?