Man letar guld i Hässjaberg här i Loos, som det står om i Ljusdals Posten idag. Den plats dit min farfarsfarfar flyttade (eller etablerade sig som nybyggare på som det står i kyrkböckerna) i böjan av artonhundratalet. Jag funderar vad mina släktingar skulle säga om dom levde idag och man började bryta guld där uppe. Så lätt var nog inte livet så några guldklimpar kunde nog ha hjälpt.
Dom här människorna behövde bryta ny mark och själva skapa sig en plats att leva på. Det fanns inga arv att hämta hem eller jord som man levt generationer på att förvalta. Det är hemskt, att större delen av den åkermark man skapade idag är igenväxt. Tänk vilket förakt vår generation visar mot det arbete som dom då utförde och hur det måste kännas för dom som gjorde det här jobbet om dom såg markerna idag. För det var nog inte lätt att bryta ny mark där uppe i den steniga jorden.
Senare utvandrade två av tjejerna (hans barn) till Nord Amerika och kanske fann dom sitt guld där. En av systrarnas släktingar har varit hem till Sverige och upp hit och hälsat på två gånger. Den andra systern vet vi inte var hon tog vägen. Hon klev på samma båt som sin syster men det finns inga uppgifter att hon steg av eller att något hände under resan. Kanske tog hon en avstickare till guldfälten. Vem vet.
Om ni är här i Loos någon gång så åk upp på Hässjaberg och ta en picknick korg med er och beskåda Hälsinglands blånande berg. Gör det innan det blir ett stort hål där. Innan berget blir våldtaget. Det är en vacker plats. Skulle gärna vilja ha en liten tomt där uppe men min farfarfar sålde pch flyttade efter många vedermödor. Min farfar for till Stockholm som så många andra och återvände aldrig till Hässjaberg vad jag vet. Men min far dog i Samuellsfallet, det som blev hans älskingsplats på jorden, bara några kilometer därifrån, min bror bor på berget på andra sidan. Ingen av dom visste när dom flyttade dit att farfar växte upp där på Hässjaberg. Jorden kallar på de sina.