En o-cool gubbe

I Fredags var jag i Stockholm och hälsade på ett företag. Dom håller på att rulla igång en ganska stor grej och en del i detta projekt var att bygga en supportavdelning. Jag nämde då att Ljusdal är en stjärna på detta med telefonsupport och att det finns mycket kompetens inom området här. Detta tände man på och vi bestämde att jag skulle kontakta Närljus (som vår näringslivsorganisation heter) för att föra dem samman.

Skrev ett mail till min kontakt där pÃ¥ Lördagen när jag kommit hem och bad honom kontakta VD’n pÃ¥ företaget och fick ett svar samma kväll. NÃ¥got som ju lovade ju gott! PÃ¥ Tisdagen hörde VD’n för företaget av sig till mig och undrade om jag hade varit i kontakt med Närljus. Och det hade jag ju. Han bad om kontaktuppgifter i sin tur sÃ¥ att han kunde jobba frÃ¥n andra hÃ¥llet.

Nu ikväll fick jag ett mail från Närljus där man lovade att ta tag i detta. Naturligtvis med lägsta möjliga prioritet (inhyrd personal). Jag misströstar.

Kanske är det älgjakt eller något annat men jag förväntade mig faktiskt att man skulle slänga sig på telefonen i ett sådant här fall. Jag inser naturligtvis att kanske bara 1% av dom samtal man ringer på detta vis kommer att leda vidare men det är en jäkligt viktig procent för oss som lever här.

Ibland undrar jag om det inte vore bäst om det inte fanns någon kommunal näringspolitisk stiftelse alls.

IgÃ¥r kom en kompis och före detta arbetskamat pÃ¥ besök. Med sig hade han en trevlig tolvÃ¥ring. Whisky dÃ¥ förstÃ¥s. Jag fick den som tack för en mycket liten tjänst jag gjort honom och som jag verkligen gärna gjort ocksÃ¥ utan denna belöning. Som ni förstÃ¥r är det en bra kille det rör sig om. Nu har han alltsÃ¥ satt en standard. Alla besök här pÃ¥ kontoret hädanefter utan medföljande whisky räknas liksom inte. Tänk pÃ¥ den! 😉

Inatt dog en kär vän. En vän som funnits i min närhet i en bit över 18 år. När han föddes gjorde han det med ett ben förtvinat och ett skevt och med ett snett skelett där ett revben stod nästan rakt ut i bröstkorgen. Trotts det handikapp detta gav honom så har han aldrig visat annat än glädje för att få leva och finnas till. Han är redan djupt saknad och jag hoppas att han nu befinner sig på en plats med evigt gröna ängar där fjärilar flyger omkring från blomma till blomma och en varm och ljummen vind blåser en lätt bris genom hans alltid lika vackra päls.

Vi döpte honom till Krebb dÃ¥ för 18 Ã¥r sedan när jag hittade honom i spÃ¥net pÃ¥ krypvinden. Han var den enda kattungen som överlevde i mamma Trollis kull. En korsning mellan Norsk skogskatt och vanlig bondkatt. Mycket päls som var härligt mjuk. Hans ena bakben var förtvinat. Bara en uttorkad hudbit. Hans revben sprestade lite Ã¥t olika hÃ¥ll. Det var därför han fick heta Krebb efter den sargade men vänlige medecinmannen i Jean M. Auel’s böcker om Ayla och grottbjörnens folk. I början undarde vi om det var rätt att ha honom kvar men en lokal vetrerinär övertygade oss.

Krebb övertygade oss själv senare med stor övertygelse. På sina tre ben klarade han att springa lika fort som vilken annan katt. Må vara med en säregen still. Inte heller led han speciellt av sitt handikapp. Det vara bara under de senaste åren när han som den gamle katt han var med rätta kunde vara trött och inte riktigt orka. Men ända in i det sista så var han ute på egen hand när väderet var fint.

När vi i maj 1992 flyttade från Ryggskog ner hit (ung. tre kilometer) försvann Krebb efter en tid. Vi hörde rapporter om att han var synlig i Ryggskog men vi lyckades aldrig få tag på honom igen. På hösten hade vi gett upp om att någonsin få se honom igen. Men en dag när den första snön hade kommit satt han där vid huset. Frusen men frisk och glad som alltid. Sedan dess har han bott här i huset och inskränkt sina turer till en dag eller två på sin höjd.
Säkert har han varit med om många händelser i sitt liv som räknat av hans nio liv. Många gånger har han p.g.a. sin nyfikenhet blivit utelåst på en balkong eller blivit inlåst någonstans. Det värsta var dock en vår när vi åket bort en vecka. Vi hade hjälp med att mata katterna. När vi kom hem syntes inte Krebb till någonstans. Inget som vi fäste större uppmärksamhet vid eftersom han som alla andra katter gärna gav sig ut på en tur. På kvällen hörde vi ett svagt kraffsande från en garderob. Och vem satt där inne om inte Krebb? En hel vecka i en garderob utan mat och vatten. Inte en sur min. Möjligen lite svag och i alla fall jättehungrig. Behöver jag nämna att vår familj efter det räknar in katterna innan vi far iväg någonstans.

Vi har begravt Krebb idag men kommer aldrig glömma honom. Hoppas Du har gott om köttfärs där Du är….

Tittar man på diagrammet här från Grönland så måste man fundera lite på det här med global uppvärmning igen. Visst jag håller med alla. Via har en global uppvärmning för tillfället. Det är konstaterat. Åtminstone under vårt århundrade och de senaste decenierna kan vi se en sådan tendens. Har av naturliga skäl mina betänkligheter på noggranheten på de flesta termometrar ute i landet före 1900 så jag vill helst inte prata tiondels grader i temperaturökningar för den tiden som så många experter gör.
Till saken. Alla så kallade experter är så självsäkra på att orsaken till denna temperaturökning är vi människor! Hur kan man vara så säker på det?

Jo visst man vill gärna tror det om man tänker med bara den känsloladdade delen av hjärnan och inte den analytiska. Vi lever ju verkligen rövare med vår planets resurser. Men hur kan vi vara säker?. Vi har inte statistik som säkert tillbakavisar naturliga variationer i temperaturen över tiden. Snarare har vi bevis för flera cykliska väderfenomen typ el niño med en cykel på ung 4-7 år och andra liknande cykliska väderfenomen. Varför skulle det vara konstigt att tänka sig att vi har väderfenomen med längre cyklisk period. Ta istidenerna som ett exempel som ju verkligen är en realitet.
Kanske är den uppvärmning vi har nu kopplad till den topp i solaktiviteter vi har just nu. Ingen vet egentligen.

Diagrammet ovan visar tydligt att de s.k. experterna är ute på hal is.

Detta sagt mÃ¥ste jag tillägga att mycket av det som är resultatet av experternas armagedon plakatviftande (jag ser en skägging man med “jorden gÃ¥r under imorgon skylt” framför mig sÃ¥ fort dom tar till orda) ändÃ¥ är positvt eftersom det fÃ¥r oss att tänka pÃ¥ hur vi använder jordens resurser. Men jag är rädd för att pendeln kommer att slÃ¥ tillbaks och att folk i samma veva kommer att förlora allt förtroende för vetenskapsmännen och vetenskapen och dessutom helt ge upp tanken om att värna vÃ¥r planet.

Begrunda diagrammet och tänk själv!

subnot: Datan som diagrammet bygger pÃ¥ kan ju naturligtvis ocksÃ¥ vara fleaktig…

Här är en intressant blogg om klimatet

http://www.worldviewofglobalwarming.org/

Och här är bevisen för

http://www.worldviewofglobalwarming.org/Â

Kul artikel här.

Tur har vi alla någon gång i livet. Jag vet att det ibland inte alltid känns så men på något vis så är det ändå så.

Den gång i mitt liv när jag hade mitt största turögonblick var nog på 70-talet, troligen 1976. Vi stod och tränande med bandet en eftermiddag. Vi brukade alltid ha ett gäng som hängde runt oss och som fick vara där eftersom dom utförde en del ärenden som att köpa korv och så.

Den här lördagen hade jag precis varit ned till Bollnäs på systemet och köpt en låda Löwenbrau öl. Den låg kvar på baksätet i min vita Volvo Amazon. När eftermiddagen började närma sig så kändes det som det var dags att öppna en öl och jag skickade därför ut en av roddarna för att hämta en flaska i bilen. Efter ett tag kom han tillbaks utan flaska.

РDet finns inga ̦l i bilen. Det finns bara whiskey.

Dumjävel tänkte man väl ungefär. Kan inte skilja på en Löwenbrau och en Whiskey flaska.

Så när det var dags för en paus så fick man ta det långa benet före och masa sig ut själv för att hämta en öl. Det visar sig då att roddaren hade haft rätt. Löwenbrau lådan var fylld med 24 st VAT 69 12-årig Whiskey. Någon anställd hade antagligen tänkt ut ett billigt sätt att förse sig med whiskey men lådan hade gått till mig istället.

Det blev mycket whiskey veckorna efter….

Tur 2

För några veckor sedan på väg från Mora uppför Orsa backarna ut mot finnskogarna. En långtradare framför oss och vi möter tre andra långtrader.

Den förtsta långtradarna åker förbi oss. Den andra långtradarens hytt passerar oss när släpet på hans bil skär ned i diket på hans höger sida. Föraren gör antagligen en manöver eller också sker det av sig själv men släpets bakände hoppar upp, lite snett, igen på vägbanan. Under några sekunder väntar man sig att det skall välta och komma rakt mot oss. Jag är precis på väg att självmant styra ned i diket. Turligt nog styr släpet upp sig ock ekipaget rättar upp sig. Frugan och jag sitter kallsvettiga och eftertänksamma i flera mil efteråt.

Vad skulle ha hänt om släppet inte styrt upp sig? LÃ¥ngtradaren som kom efter skulle definitivt inte heller ha kunnat stanna. LÃ¥g högst 10 meter efter släpet. Hade det funnits en chans att överleva…. Tur var det i alla fall att inget hände och vi slapp svaret pÃ¥ dom frÃ¥gorna.