En o-cool gubbe

oj vad man skulle vilja vara där…… istället för här………

I fredags skjutsade vi iväg äldste sonen till Uppsala och idag kom kattmamman “Byssan” hem med sin kattunge igen. Lite större nu och naturligtvis osäker över situationen. Tydligen uppfattade “Byssan” Jonas som ett sÃ¥ allvarligt hot att hon inte vÃ¥gade ha ungen i huset sÃ¥ länge han var hemma. Glada är vi. Mycket glada!

Igår gick Woxstock av stapeln igen. Önskade att jag kunnat vara där men av olika anledningar gick inte det. Vår gamle trummis Follan skulle vara bandvärd för Nocturn rites tillsammans med sin son vilket gör mig helt säker på att dom fick det bästa bemötande man kan få. Det had varit jäkligt kul att få se Nocturn men även flera andra av dom lokala grupperna och naturligtvis Kjell Höglund som är en föregångare i mycket.

Men det stora med arrangemang som Woxstock är personerna som jobbar med och bakom festen. Många timmar före och många timmar före de få timmar som publiken är med. För Woxstock med den energiske Björn Ingesson i spetsen då såklart. Utan dessa människor skulle det inte bli någonting. Vi applåderar er!

Follans referat från årest Woxstock

Skjutsade hem (eller är det bort?) sonen till Uppsala igÃ¥r. PÃ¥ väg hem packade bilen ihop igen. Troligen ännu en tändspole. Den tredje pÃ¥ ett halvÃ¥r. Ja det finns ju fyra sÃ¥ än gÃ¥r man inte säker…. Ja hursomhelt fick det bli en hyrbil tillbaks till Los och en ny tur ned till Uppsala pÃ¥ MÃ¥ndag för att hämta en förhoppningsvis fungerande bil.

Glad att vi tecknat assistans!

Jag har alltid varit en ensamvarg. Egentligen förstår jag inte varför. Människor och relationer intresserar mig oerhört mycket. Oftast är det det som är behållningen när jag ser film eller läser böcker. Och just detta att försöka förstå hur människor är funtade är spännande.

Totts det är jag en ensamvarg. Javisst har jag spelat i ett band. Där är man ju verkligen beroende av varandra och kommer varandra riktigt nära. Men där har jag varit den drivande, den som skrev låtarna, som ville mest. Då är man lite utanför. Som måste fortsätta när dom andra går och fikar.
I skolan… Ja nog fanns det kompisar. Och inte var jag hackkyckling pÃ¥ nÃ¥got vis men jag var liksom själv ändÃ¥….

Jag har allid haft svÃ¥rt att ringa till en kompis och bara prata. Det är skitkul när nÃ¥gon annan ringer för att “bara prata”. Själv är jag skitskraj för att ringa och störa. Just detta. “Att Störa”. har jag fÃ¥tt pÃ¥ hjärnan. Jag har fÃ¥tt en föreställning i mitt huvud att jag kommer att dö pÃ¥ fläcken om den jag ringer till säger att han/hon inte “har tid just nu” och avslutar samtalet. Eller ännu värre pratar pÃ¥ fast han/hon inte vill eller har tid. Ryser vid tanken. Samma sak med att besöka nÃ¥gon oanmäld. Det tar emot som fasiken. Av precis samma skäl.

Jag inser att jag skall vara oerhört glad att mina vänner trotts detta ringer och besöker mig ibland. Att dom flesta inte gett upp.

Såhär har det varit ända sedan jag var liten. Var aldrig riktigt förtjust att stövla in hos en kompis bara sådär. Att följa med honom hem var en helt annnan sak.

Kanske har det med dÃ¥lig självkänsla att göra. Att anse att man inget är värd och därför undra varför nÃ¥gon skulle vilja träffas eller prata i telefon med en. Att den andre i själva verket sitter och tänker att “gÃ¥ hem nu” eller “sluta prata nu”. Men jag vet inte om jag egentligen har sÃ¥ dÃ¥ligt självförtroende. Men hos mig är nog problemet att:

Jag tror på mig själv men jag förväntar mig inte att någon annan tror på mig.

Den meningen är själva essencen tror jag i mitt utanförskap. I mitt liv som gift ensamvarg med två barn. Patetiskt va?
ja ja, patetiskt eller inte. Jag har lärt mig att acceptera denna svaghet. En ensamvarg kommer jag att förbli….

Lotta Persson med LottaBoden har vunnit det fina priset Norrlandsbjörnen. Ljusdalsposten skriver om det hela här. Det är bara att kolla på Norrlandsförbundets site med vilka som fått det här priset för att förstå hur ärofyllt och stort detta är.

Och Lotta är verkligen värd detta hon är en en energisk tjej som inte tvekar när det gäller och som vågar prova nya vägar och följa sina innersta drömmar. Kul!

Det värsta är att när Lotta började med sin verksamhet sÃ¥ var det nÃ¥gon som berättade att hon skulle börja sälja presentartiklar och blommor i Loos. Jag var inte direkt positiv till affärside’n mÃ¥ste jag säga och sa nog det ocksÃ¥. Jag menar marknaden för presentartiklar är ju inte direkt enorm i Loos. Men jag glömde tvÃ¥ viktiga parametrar. Personen Lotta och att jag inte hade all information. “Huge mistake” skulle min vän Mark i Scottland sagt. Och det var det ju och jag är den förste att erkänna det och lära av det sÃ¥ att jag inte gör om samma misstag när nÃ¥gon annan kommer med en affärside’ som jag tycker verkar knasig. I slutänden sÃ¥ handlar det nästan alltid om människan bakom om saker skall gÃ¥ bra eller dÃ¥ligt.

En annan bekant till mig brukar ralijera villt om hur mycket tur Roger & Lotta har med sina affärer (Roger är Lottas man och medhjälpare (Notera! “medjälpare” är ett stort understatement!)). Men är det inte sÃ¥ att framgÃ¥ng föder framgÃ¥ng och att tur följer med framgÃ¥ng (“att befinna sig pÃ¥ den berömda räkmackan”). Det som för yttre betraktare verkar som tur är ofta ett resultat av lÃ¥ngsiktigt och hÃ¥rt arbete. Man förstÃ¥r det inte ens själv alla gÃ¥nger.
Grattis Lotta!

/Ake