2024 års Cornelis Vreeswijk-pris på en miljon kronor går till sångerskan och låtskrivaren Monica Törnell. – Det känns hisnande och overkligt. Jag är inte säker på att jag har tagit in det än. Gunilla Brodrej åker till hennes Söderhamn för ett samtal om vilja, visor och om hennes vän Cornelis.
Skriver man “musik” på svenska (mestadels) tror man ju att man främst har Svenska lyssnare. Men tydligen inte. Filippinerna och Thailand är (förvånande nog) mina marknader. Tror alltså det blir turné dit i vinter. En lång sådan, ja åtminstone fram till någonstans kring maj. Behöver alltså bara hitta ett kompband nu och något lämpligt flyg …
Under lång tid har musik mest varit bensin för att kunna arbeta för mig. Egentligen ända sedan hösten 1978 när jag sålde gitarren och Marshallstacken och köpte en vit Salora TV till min första egna lägenhet i Katrineholm. Svenssonförvandlingen. Pluggandet. Jobbandet. Men jo, jag har stått och grinat på konserter tittandes åt fel håll, mot publiken, under åren. Verkligen tvekat om jag valde rätt när jag köpte den där vita tv’n. Som en patetisk knäppskalle såklart. Som en förlorare och vinnare på samma gång fast i olika segment av livet. Men ändå känt att valet var det rätta, det jag gjorde där och då när jag äntrade bilen och for bort och iväg från Edsbyn.
Sen mycket senare blev det några låtar igen. Kravlöst skapande. Inga planer på karriär längre. Därför extra härligt. De gamla musikvännerna från förr hade skingrats. Inga kontakter fanns kvar i musikvärlden. Men det jag förlorade i södra Hälsingland har jag hittat igen i norra Hälsingland. Nya musikvänner. Lars Ljungström, Peter Subäck, Jonny CrazyMonkey Olsson för att nämna de viktigaste. De som uppmuntrat, inspirerat och varit föredömen och som gör det roligt att skapa “musik” igen. Som alla är proffs ut i fingerspetsarna – jag en sopa ända ut i mina – men ändå bjussar de på uppmuntran, ryggdunkar och lyftande ord. Hur tackar man för sådant? Ja man säger såklart Tack! Mer kan man väl liksom inte göra.
I en idyllisk bygd intill Bottenvikens vatten stoltserar denna makalösa herrgård med anor från 1799. En stor ombyggnad, beställd av brukspatronen Wilhelm Söderhielm, slutfördes 1896 och herrgården är med sin snickarglädje ett mycket fint exempel på schweizerstilen som var på modet vid den här tiden. Det är nästan som om klockorna stått stilla sedan dess, och genom en pietetsfull renovering under de senaste tjugofem åren har den forna glansen återställts. Nästan allt är i original från 1800-talet, och det som inte gått att bevara har återskapats av de kunniga hantverkarna. Detaljer såsom kakelugnar, bröstpanel, kassettak, takmålningar och stavparkett ger rummen en vacker inramning. Det är en ovanligt stor byggnad om tjugoåtta rum, så här erbjuds bra förutsättningar för den som vill driva gästgiveri, kursgård eller dylikt i en historiskt autentisk miljö. Läget är underbart, och utanför den vackra tomten med damm har man ängar, åkrar och natur som bjuder in till utflykter, promenader, vandring och skidåkning. I närheten finns småbåtshamn, badbrygga och fina fiskeplatser. Långvinds bruk är levande, och aktiviteter såsom midsommarfirande, musikuppträdande, allsång och bruksvandringar anordnas.