En o-cool gubbe

Second Place segrar i Hudiksvall igår. Grymt imponerad av deras framträdande. Stor scennärvaro. Hög energi – ibland nära Metallica. Perfekt upplagt. Det är bara att gratulera. För det ÄR en seger, och segrar är ALLTID härliga att uppleva, också när andra sätter dom. Grattis och hurra!

Tre man på scen. Jag har själv varit där i min ungdom. Men mödan då som gitarrist och sångare var nästan omöjlig. När band som Second Place spelar så fungerar beatet, det brummar och dunkar och fungerar med bas och trummor utan att gitarren leder. Så hade vi aldrig. Slutade jag spela så var allt det där borta. Det fanns ingen bakgrund som höll saker uppe för oss. Ingen aning vad det berodde på egentligen men mitt fel säkert. Troligen för att bas och trummor följde gitarren hela tiden och inte hade ett eget liv. Men blir SÅ JÄVLA avundsjuk – nåja 🙂 – när jag ser Second Place spela och det rullar på utan en lead gitarr som leder rullandet. Jag fattar liksom hur det egentligen skall vara. Synd att det är femtio år för sent när man fattar det är det såklart…

Härligt annars att befinna sig i Hudiksvall en halvdag och kväll. Mycket folk ute. Glada människor i sommaren. Gratis inträde. Någon betalar såklart kalaset. Hurra för er som hostar upp dom självklara stålarna mot lite reklam. Hoppas den givmildheten också sträcker sig till att ge en slant till artisterna enligt regelverket. Tiden när en “möjlighet till att bli exponerad” är en orsak till att lira gratis är sedan länge förbi.

Bra ljud är det dessutom. Baskaggen sitter i kroppen som den skall. Dunk, Dunk, Dunk, som tre skott från en revolver som skjuter en i bröstet på nära håll. Bandet efter Second Place testar ljud en stund innan de kör igång. En lyhörd ljudtekniker lyssnar och ställer in det bandmedlemmarna vill ha på sin medhörning. Jag åker direkt tillbaks till vår egen näst sista spelning. Upp på scen efter en annan akt. Man testar att grejerna hörs. Vi kör igång. Hör varken sång eller gitarr längre när vi väl är igång och försöker kommunicera det till ljudteknikern utan resultat. En jävligt taskig känsla att finnas i när det står tusen personer och lyssnar kan jag lova. Det gör ont i k(r/n)oppen när jag tänker på det. Det var f.ö. en spelning som aldrig skulle ha ägt rum. Inte den efter heller. Definitivt INTE den!

Här är det sommarlov fortfarande. Eller semester då. Ledigt. Skönt så att man kan gå sönder. Varför ägnar man inte all sin tid till ledighet egentligen? Ja, återigen har det såklart med den där jämvikten att göra. Det behövs mörker för att man skall uppskatta ljus. Så enkelt. Så universellt. Självklarheter.

Idag skall jag gå på en begravning. Vårt gamla bands basists mamma begravs idag och jag skall närvara och ta ett sista farväl. Ingen trevlig tillställning såklart. Allt handlar om respekt en sådan här dag.

Ena dagen eufori och glädje. Nästa sorg. Jämvikt.

En vän brukar fråga “blir det en hit?”. Men jag vet aldrig vad man svarar på sådant. Har för lite av den där tävlingsmänniskan i mig som har en stor längtan av att stå högst upp på pallar. Som behöver medaljer om halsen. tidningsrubriker och applåder. Jag är nöjd med sekunder, minuter, timmar, halvdagar när jag får göra något som bara är mitt och ingen annans. Där kravlösheten styr. Jag kan bli helt uppfylld av tid i “studion”. Jo av att skriva och av att programmera också. Men mest av tiden i “studion”. Det händer något med mig där. Har alltid gjort. Tror ibland att det är en ängel sätter sig på min axel när jag sitter där, en som viska saker i mitt öra. Det närmaste jag kommer han/hon/det/gud alltså i mitt synnerligen oreligiösa liv.

Så nope. Nej. Det blir ingen hit. Och skulle någon låt bli det så skulle mitt liv bli förstört. Allt det jag gillar skulle bli utbytt mot prestationsångest och krav. I min ålder bör man för länge sedan ha insett att det man en gång var beredd att sälja sin själ för inte är värt ens en enda liten tanke av längtan. Att det man trodde var guld egentligen bara är grus.