En o-cool gubbe

Snart en vecka. Semester alltså. Idag första känslan av lite “älighet“. Men regn. Vad skall man göra. Man lägger sig på soffan och läser. Fast det finns annat att göra egentligen. Men har man en bra bok så… Problemet är att om jag lägger mig på soffan och läser så somnar jag efter ett tag. Den där vanan att läsa innan jag sover har liksom blivit en del av min insomningsrutin och ryggläge, bok, några kapitel, leder oundvikligen till mot sömn till slut. Bra efter en stressig dag när tankar snurrar och behöver stillas. Inte lika bra en sådan här dag när man bara vill läsa.

Men man har semester definitivt. Sover lite längre och tyngre för varje dag. Det är inte så pjåkigt. Men måste addera några projekt till känner jag idag. Några man kan utföra inomhus också.

Handlar glass och godis. Äter senare under kvällar framför film eller serie. Borde inte äta ens lite. Äter för mycket. Trött på det egentligen, men vad hjälper det. Skulle behöva minst en psykolog för att bryta det där mönstret. Det kan bara leda mot en för tidig död. Vill man det? Ja kanske om “hemmet” är alternativet. Men annars? Troligen inte. Nästa vecka kanske, säger man till sig själv. Tror lite på det där fast man sagt det till sig själv i fler år än man minns.

Beställer frukt från Spanien. Mest på infall. Platta persikor. Paraguayo. Kul att prova. Vi har testat tidigare. Men då har det varit presenter. Skall visst anlända med nästa lastbil till Los. Lite spännande.

Nästa vecka konsert i kyrka igen. Verkar vara mest så jag/vi avnjuter musik live numera. Peter & hans vänner. Ungefär. Stöddeltagande men också lite nyfiket. Sen blir det – om vädret tillåter – lite av det där slaget varje vecka. Men okyrkligt. Jag är egentligen inte speciellt förtjust i den kyrkliga inramningen. Men måste ge den lokala kristenheten en tumme upp för allt musikaliskt med lokala artister man ordnar.

Regnar det imorgon så blir det en studiosittning. Såg lovande ut till en början men tyckte jag anade en del sol på prognosen så kanske inte. Nåja, ingen som väntar på “musik” från mig. Så det är ingen brådska.

Nu mat, Rapport, några avsnitt av en serie, godis, sen läsa, sova.

Grejer lite på förmiddagen. Äter lunch. Sover middag. Inte är väl det så dumt kan man tänka sig. Ingen “älighet” i sikte. Konstigt efter flera lediga dagar.

Nu grejer jag lite nere i källaren. En fläkt skall fixas. Roligt att i lugn och ro få fixa med något som inte är trasigt. När det är trasigt så ligger alltid den där pressen över en att få till det trasiga så fort som möjligt. Alltid har man också en massa annat som ligger över sig också. Nu är det bara jag och fläkten. Blir jag trött kan jag när som helst avbryta arbetet och gå upp och ta mig en tupplur. Gott liv. Enkelt liv. Man kan troligen vänja sig vid det här.

Lika dålig nu som förr på att kasta. Men källaren är full av bråte. “Bra att ha” saker. Fast hittar fyra gamla gräsklipparhjul på en hylla och kastar faktiskt dom. Någon måtta får det ändå vara. Fast mycket mer borde gå den vägen. MYCKET mer. Fast kastar man går det alltid bara veckor innan man behöver just den grejen eller en grej från det man kastat. Skall man kunna laga grejer så krävs också att man har en massa grejer så att man har reservdelar. De som kastar (när det är trasigt) och köper nytt förstår aldrig det där såklart.

Kamrat Ljungström har blivit intervjuad av lokalradion. Måste nog sätta mig och leta upp intervjun och höra om han skötte sig. Men väl värt. Kämpar på med sin musik. Värd att nå ut med den.

Själv har jag sett att det är regnvarning imorgon och på fredag. Om fläkten blir klar kan det möjligen bli några timmar i studion. Varför inte liksom? Det är ju där jag mår allra bäst.

Just därför är det bäst att jag tar tag i fläktreparationerna igen…

Planen är att greja ute. Men det går inte. Småsve’n så att man håller på att tippa omkull. Vi rusar in. Ger upp projektet och försöker imorgon igen. Halvdag nästan ändå.

Inne passar jag på att få in lite bokföringsunderlag och köra iväg momsen. Det är skönt att få bort sådant där som ligger över en. Axlar åker nedåt när det är gjort.

Bortkopplad. Avkopplad. Tror nästan man skulle kunna vänja sig vid en sådan här tillvaro. Lite mer, ta det som det kommer. Mat planeras max en dag i förväg. Det mesta annat också. Man löser saker efter hand som de dyker upp. Alla måsten som jag känner till är borttrollade med inlämningen av momsrapporten.

Idag inträffar nya regler för hur kvitton skall sparas. Det räcker med att de finns digitalt. Japp, också om man får dem på papper. Fotografera av eller scanna bara. Pärmarna som står här på golvet bredvid mig kan man alltså stoppa in i hyllan nu. De gamla som ligger och samlar damm måste ligga kvar i sina +7 år men om man har ork och energi kan man scanna in och kasta redan nu. Men någon måtta får det allt vara på det scannandet också. De får väl ligga av tiden. Härligt ÄR det i alla fall och VETTIGT!

Men inga utvecklingsmiljöer har startats sedan i fredags. Ingen lödkolv har värmts upp. Känns OK ändå och jag själv är mest förvånad över den känslan. I år mer än någonsin är jag i behov av semester. Ja, ja, säger du som läser. Pensionär. Ständig semester. Och jag viker ner min kung.

Väldigt snart nu så tänker jag ta semester. Ja en halvtimme max till skall det arbetas. Härifrån handlar allt om att checka in kod så att den kan ligga på en server någonstans ute i världen och ligga där och vänta på mig tills jag kommer tillbaks till det älskade kontoret (läs “min cell”).

Planen är att vara fyra veckor borta från kontoret. Det finns åtskilligt att göra också utanför kontoret så jag kommer inte alls bli sysslolös, men har också lärt mig att jobba mycket också kräver återhämtning med jämna mellanrum. Dags för det nu alltså. Var sak har sin tid.

För alla som följer min blogg eller blir bombarderad med skit på andra social medier från undertecknad så får man alltså också här en välförtjänt chans till återhämtning från all strunt jag brukar posta. Mitt postande handlar nämligen om de sekunder som snurrar förbi när jag mina program kompileras. Det tar en stund, men tillräckligt lång tid för att skriva något oövertänkt och posta på sociala medier. Eftersom jag ofta sitter här och jobbar åtta till fram emot tolv på kvällarna så kan såklart få för sig att jag sitter och tittar på sociala medier hela dagarna, men så är det alltså inte. Däremot programmerar jag och lyssnar på musik under de där timmarna. Jodå håller på med lite elektronik också ibland. Fuskar.

Det jag håller på med är så kallad Open source programmering. I Sverige ses det väl mest som något man kan ladda ner och använda gratis. Men i många andra delar av världen – turligt nog – har man fattat att det handlar om att göra saker tillsammans. Du kodar en bit. Andra kodar en bit. Resultatet är fritt tillgängligt för mänskligheten. Fint liksom. Jag är ganska säker på att du just nu kör massor av kod som kommit till på det sättet just nu. Antingen det är en hårdvara du använder, en bil som du kör, musik som du gör eller lyssnar på. Open source finns i allt.

Av naturliga skäl så är rätt få i den här välden speciellt rika. Visst det kommer en del bidrag och det är dom man lever på. Grejer eller pengar eller annat. Men rika blir ingen av oss som håller på med det här. Och eftersom man bedömer människor efter materiella framgångar och inte efter vad vi gör så blir de flesta av oss inte heller speciellt uppmärksammade. Något som vi ofta inte heller vill bli. Det är inte därför vi håller på.

Just det sista uttryckte den kanske kändaste open source utvecklaren i Sverige, Daniel Stenberg, när han fick det fina Polhemspriset för några år sedan. Han var mest nöjd med att nu skulle hans svärfar förstå att det han sysslade med har ett värde. Just det där säger precis vad det handlar om. Det är inte så svårt.

Men nu semester alltså. Gäsp liksom. När jag kommer tillbaks till den hör stolen har jag jobbat tjugofyra år med det här projektet (VSCP) och två år på det senaste delprojektet. Min svärfar är avliden för länge sedan så han behöver jag inte imponera på. Men kanske på grannen. Eller en kollega. Som brukar berätta menade om Marcus Persson och alla miljoner han drog in. Det går liksom inte hem att säga att man “älskar och brinner för det man gör“. Det räcker liksom inte.

Hur som helst. Semester förstår alla. Nu tar jag min. Japp precis

NU!