En o-cool gubbe

Kvällspass. Ändå räknas väl inte de timmar jag gör här efter åtta. Inte de före heller såklart för den delen. Man är ju pensionär. Har inget riktigt jobb. Har väl aldrig haft ett riktigt jobb, ja faktiskt inte ens när man hade det.

Men trött blir man ändå. Konstigt är det när man tänker närmare på det. Rent av en paradox.

Fast som om det nu skulle spela någon roll att saker spelar någon roll. Hmmm… rundbevisning? Oj! Skitsamma. Av fem tusen kommentarer är en uppmuntrande. Det gäller att filtrera, sorter och slänga i papperskorgen. Orka ändå. Speciellt om de flesta positiva kommentarer går ut på att ge upp. “Varför hålla på” har hörts några gånger. Välmenta dödsskott. Skott man får ta som en man/kvinna/hen. Det är tillåtet att sjunka ner halvvägs ner på knä efter smällen sen får man för i helvete resa sig igen. Såklart. Hur skulle det annars se ut?

Midsommar om några dagar. Båtvändning på torsdag. Vi är alltså redan vid vändpunkten. Här vid den, kan man misströsta eller njuta av det som är kvar. Tänk vintersolstånd några dagar före jul. Inte är väl känslan av att vintern är slut där inte. Så varför skulle vi befinna oss vid ett slut nu. Nope, på toppen är vi. På räkmackans högsta punkt. Det enda negativa är att fågelsången tystnar snart utan att man till fullo hunnit tanka koltrastsång. Ansträngning krävs alltså de närmaste dagarna. Ta in allt. Till fullo! Innan allt är för sent.

Fast för sent är det väl alltid. Om det nu inte år för tidigt. Bäst är någonstans där borta i framtiden, eller också trehundra år tillbaks i tiden. Åtminstone är det så här där jag bor. NU existerar aldrig utom när det är älgjakt.

Fast dripp och dropp och tjolahej. Sånt är livet för varje tjej. Ja kille också. Kanske.

Nu skall jag jobba… Nåja då alltså liksom.

Jodå, den är på gång simulatorn. Avstickarprojektet för att testa bootloader och några andra funktioner i det program jag egentligen kodar. Men tar tid såklart. Men genvägar… Nope, tar inga sådana. Visst man kan fuska. Välja Javascript. Python. Ungefär som paret Wellington (hette dom så?), som byggde smart-tv i Visual Basic. Det var rätt dumt. Men gick såklart snabbt att utveckla. Nope, det hjälpte inte ens med sirener och 10000W. KK till slut för att det fanns andra som gjorde det rätt.

Fast skiter i vilket såklart. Nästan alla följer bara den gällande trenden i den här branschen . Törs sällan tänka själv. Så har det väl alltid varit. Möjligen är folk ännu lite ängsligare idag. Stackare! Gråter lite över dem som åker till (kisel)dalen för att lyckas. Jodå, alla här hemma står ju och hurrar de också. Sen blir det tyst. Väldigt tyst.

Nackdelen med att göra rätt är såklart att det tar längre tid. Men det har aldrig egentligen funnits några genvägar. Inte för någon. Dock kejsarens nya kläder. I många varianter och i antal överskridande allt annat har de förekommit. Sällan särskilt skojigt.

Fast skit samma. Alla gör väl som de vill. Vill man följa närmast framförvarande måste man väl få det. Eller hur? Det är till och med tillåtet att vara korkad. Ju!

Fast nu är jag trött. Klockan är bara elva men helgens resa sitter fortfarande hårt i kroppen. Lägga sig alltså. Det finns ingen annan lösning på det där problemet än att söka återhämtning. Enkelt egentligen. Men så svårt för många.

Så… god natt säger jag.

Gäsp!

Edit: Claes Wellton-Persson och Helen Welton hette paret jag var ute efter ovan. Lap Power ni vet och Wellton Way Media Center då.

Nope det är inte Törnrosa som är tröttast idag, det är jag. Ja och räddande prinsar undanbedes i alla dess varianter. För att råda bot på det där så sover jag en timme på soffan här på eftermiddagen. Förhoppningen är att den åtgärden skall ta mig upp ur detta törnrosasömnaktiga tillstånd jag befinner mig i. Känns i alla fall som ett vettigt försök.

Annars, allt gott. Katterna verkar glada att se oss hemma igen. Aldrig har de varit mer keliga än nu. Japp, det blev lite längre bortavaro än vad som är riktigt och vettigt. Ja rent utav olagligt enligt djurskyddslagarna. Men ibland stör tvungenheten och nöden över lagen. Det vet till och med varje domstol och varje domare som inte är dummare än en sten.

Varje gång borta från kontoret är det musiken som saknas mig mest. Det blir helt enkelt ingen musik ute på vägarna. Jo radio. Men “musik” alltså är det jag pratar om. Den slätstrukna smörja som radion för det mesta presterar nu för tiden får liksom aldrig igång högerfötter alls. Ett minimikrav om du frågar mig. Så nu kör vi högerfotsstimulerandemusik på hög volym så att man hör.

Doktorn svarar brevledes idag att alla prov är normala. Man får alltså lita på det även om “socker” då ligger under lägsta “normala” nivån precis som kolesterolen. Det är han som är expert. Dör man av orsaken till det där gör man säkert en avvikelseanmälan. Därmed får man känna sig nöjd och återgå till sitt lugn.

Femhundra spänn blir det för blodprov och för att klippa bort den där utväxten på ryggen. Det är iof billigt där jag befinner mig idag, men hade varit dyrt och en trolig anledning till att hoppa över det där för bara några år sedan. Tycker det är JÄVLIGT synd att avgifterna smyger sig in i en “fri vård“. Det demonteras utav bara helvete just nu det är som är bra och viktigt. “Jag” har tagit över “vi” liksom. Personligen tycker jag “vi” är förbannat mycket vackrare än “jag“. “Vi” som i VICTORY liksom. Men säg det till en jag-älskare. Hen fattar ingenting, tror att “vi” hotas av “dom“. “Dom” som är “vi” alltså, och alltid varit det.

Har en ny låt som ligger och puttar. Skulle väl egentligen göra den klar. Borde. Inte för att det spelar någon roll alls för mänskligheten och inte ens för mig. Men låtar vill liksom bli klara, de har egna känslor och vilja på det viset. Själv följer man med. Slav under hantverket. När en låt är klar börjar arbetet med nästa. Slut bara när man ligger där död.

Men jag har kod att skriva. Det är väl ungefär samma sak med den som med musikmakeriet. Det finns alltid mer att göra. Varför (?) plågar mig också en hel del. Men troligen kommer jag aldrig finna svaret på den frågan men vandrar vidare (plågad) ändå.

Liksom.