En o-cool gubbe

Tisdag. Tisdagar är ändå OK. Det finns fortfarande vecka kvar. Man kan ännu hinna saker. Men lika bra som måndagar är de såklart inte. Oj vad mycket man hinner med under den kommande veckan när det är måndag. Ja i alla fall mycket, mycket mer än det lilla som man hann när det blir fredag.

Men jag är programmerare. Det hör liksom till att vara överoptimistiskt. Man brukar säga att en programmerare som säger “nästan klart” egentligen har ungefär 90% kvar. Bra tumregel. Ligger inte så långt från sanningen heller.

Fast det finns projektmetoder som skall lösa det där. Olika årtionden så är det olika metoder som “är lösningen“. Har man varit med ett tag så har alltså ett gäng frälsarmetoder passerat och försvunnit. Jag brukar använda inställningen till dessa metoder som en värdemätare på “fellow programmers“. Är man en projektperson så är man också en sopa. Nästan alltid. Min erfarenhet. Kan man inte programmera blir man projektledare och metodfetischist. En sista gren att hålla sig i innan man rasar ner för stupet liksom.

Metoder kommer fram utifrån chefers önskan att få processer som går att kontrollera. Kontroll innebär också att man hämmar själva den kreativa processen. Chefer som frågar stup i kvarten “hur går det” skapar definitivt mindre produktivitet än dito som säger “det skall vara klart till den tjugofjärde” och sen går därifrån och alla vet att det är den tjugofjärde som gäller. Folk har en klar tendens att jobba hårdare om de får ett förtroende och inte ses som barn som behöver övervakning. Jag har varit med om båda. Ibland som extremer där varje minut man lägger ner skall finnas på papper. Sjukliga kontrollbehov ligger bakom sånt. Sämsta möjliga chefsskap.

Släpp programmerarna lösa är mitt råd. Ja alla anställda. Ge ansvar. Jag kan lova upptäckten av ett helt gäng oväntade lyror väntar.

Fast skitsamma för min del det där numera såklart. Behöver inte bry mig. OJ så skönt det är.

Jag gammelgubbe gnäll det här såklart. Inget att bry sig om. Tänker inte skriva en bok och häva ur mig det här. Ja, borde väl låtit bli att skriva det på bloggen också egentligen.

Sorry!

Fast tisdag alltså. Elelementen på. Hjärnan något lite uppvärmd. Fortsätter väl att Knappa På* Varför, ja det har jag glömt.

Kaffe. Det är dag. Som alltid vid den här tiden på dagen. En kopp svart. Dagens enda. Det är svårt att tänka sig en dag utan kaffe. Ändå hör den här vanan till en annan del i mitt liv. Jag drack inte kaffe förrän jag fyllt 22. Jo, ibland kanske. För sällskaps skull, när andra drack, när det trugades. Men nej, inte som en vana. Men det var pluggandet som förde mig in på kaffedrickandet. Först allt det sociala, klasskamrater och raster, sen sena kvällar och nätter över böcker och kollegieblock som krävde stimulantia för att orka.

Numer en kopp svart alltså. Utan socker. Ja mugg snarare. Det fanns en tid när det stoppades i sockerbitar också. Men slutade med det. En månad, sen smakade kaffe som det alltid smakat. Men först smakade det skit såklart. Lika bittert som det egentligen är innanför tillvanda smaklökar och begär.

Fast säkert skulle man klara sig utan kaffe igen också. Efter några dagars absintenshuvudvärk skulle det gå alldeles utmärkt. Men vanor är som trygga ledstänger att hålla sig i. Man behöver lite enkelhet och fasta punkter i tillvaron helt enkelt.

Den mäktigaste kaffedrickaren jag känner, ja kände – död nu – är Backa-Jan. En nybryggd kopp hällde han rakt ner i strupen. Ville ha påfyllning. Själv hade jag på min höjd lyckats sippa lite försiktigt på det heta kaffet vid det laget. Han klarade av tre eller fyra koppar till innan jag druckit en halv. En imponerande mästare där. Jag är säker på att han åkte någon annanstans och drack några koppar till efter att ha hälsat på mig.

Fast det fanns en tid när det dracks några kannor om dagen här också. Två paket Marlboro och två/tre kannor kaffe hela vägen till sänggående någonstans där på förmiddagsnatten. Stimulantia det också för att orka behålla koncentrationen. Men någonstans på vägen hände något. Blev känslig för koffeinet. Darrande efter två koppar. Rent av sjuk efter fler. Kanske hade det med rökslutandet att göra? Vet inte. Men en kopp är det idag hur som helst det jag klarar. Absolut inte för nära sänggående.

Kallt här idag. Har fått sätta på elementen. Nu börjar det likna något igen. Japp, fryslort. De som följer bloggen vet det redan. Ett straff det där antagligen för någon orättfärdig gärning man själv gjort eller som utförts av någon i släkten innan man ens föddes. Den där tanken om arvssynd. Galenskap såklart. Ännu ett av den religiösa världens alla försök att binda fast oss i bojor så att vi blir lättare att kontrollera och styra. Åt helvete med religioner och de religiösa.

Fast nu då med kaffe i blodomloppet (nåja koffein och +40 gifter till) och värme i rummet kanske man skulle ta och knappa lite. För freden. För friheten. Ja och för att det är rätt skoj. Igår satt jag faktiskt i studion. En ny låt på gång. Hur roligt som helst. Jo, jag skall göra den klar. Fast egentligen räcker processen här och hit. Det kreativa som omfamnar och bär. Jag behöver inte det där stora. Inget som rangordnar och gör en del musikmakare coolare än andra. Jag är nöjd med att finnas här på botten. FÖR glädjen att göra låtar här nere är inte mindre än där uppe. Jag lovar.

Den snällaste människa jag någons sin känt, Backa-Jan, har födelsedag idag, men nu är han ju inte med oss längre. Saknad såklart. Alla whiskyflaskor och alla semlor som han levererat hit betyder något såklart. Men mest av allt hans hummande, hett kaffe rakt ner i strupen drickande och personen Jan glömmer man aldrig. Kommer aldrig att glömma honom. Konstigt egentligen eftersom jag egentligen inte kände honom. Han bara dök upp här en dag med en whiskyflaska och sen fortsatte han med det. Det fanns liksom aldrig någon anledning till det där annat än att han läste min blogg. Grattis mannen var du nu befinner dig.