Det bästa, alltså med att ha blivit en gammal gubbe, är att man kan skita i en massa saker som var viktiga förr. Det har alltid funnits, och finns, folk som är bättre än man själv är, ja och som gärna talar om det. Men som gammal gubbe betyder inte det där någonting längre. Inte ett dyft. Man har liksom redan konstaterat i minst två decennier att det är som det är, att man är som man är. En myra bland en massa andra myror. Hur man än anstränger sig blir man inget annat än en myra i myrstacken. Ja och att man kan vara fullständigt nöjd med det. Att få finnas till räcker. Ja långt.
Så omkring mig finns det riktiga författare, riktiga musiker, riktiga programmerare, riktiga elektronikkonstruktörer, folk som kan stava, är ursnabba på huvudräkning. riktiga äkta män, män med större kuk, vackra människor, folk med högre lön, folk med större och finare hus, ja och så vidare. En jävla massa elit. Massor av elit. Elitmänniskor som till synes überlyckliga går genom tillvaron. Som man skall vara avundsjuk på men alltså inte känner sig avundsjuk på, eftersom man (om man nu har tur) vid en viss ålder inser att under alla de där fasaderna så är vi alla ganska lika. Varenda en av oss är sköra snubbar i behov av snuttefiltar. Ja Elon Musk också. Han också bara en vanlig snubbe. Med vardagsproblem. Ja, till och med kungar sitter på toaletten och trycker ur sig samma sörja som du kramar ur dig ungefär en gång per dag. Ja och snuttefilten saknar de allesammans då och då.
Och vart vill jag komma med detta då? Ja ingenstans. Varken upp eller ner eller åt höger eller vänster. Jag vill inte ens sälja snuttefiltar. Det finns ingen poäng. Ingen himmel som väntar om hörnet. Allt är bara som det är. Möjligen kan detta vara en hyllning till snuttefiltar. Men de kommer i siden och i hampa och som rena och lortiga så också snuttefiltar är lite lika som människor. Olika hela vägen och enda fram, fast snuttefiltar ändå. Ja, precis som det skall vara.
Det som alltid verkar gå sönder på frysar och kylskåp är kontrollenheterna. Ofta riktigt simpla grejer som man tar hutlöst betalt för. Man får passa på att uppgradera till en uppkopplad frys medans man ändå är på gång fixar det där. Sen går den +10 år till. Här blir det en RP2350 och Ethernet från Wiznet. Kallar det hela en demo så känns det inte som bortkastad tid att lägga tid på sådana här sönderfallsprogrammerade miljöbovar av värsta slaget.
Johan Theorin har alltid varit en författare jag längtat efter att läsa när han kommit ut med en ny bok. Den där mystiken som svävar över hans böcker och de sköna och inte helt enkla huvudpersonerna har trollbundit.
Den här boken har inget av det där. En skitbok helt enkelt. Synd tycker man det är. Läser igenom hela dock. Men mest som en gest mot en (fd?) stor författare.
Jag skulle kunnat lyssna på regnet om det nu regnat. Men regnar gör det ju inte. Nej, inte en droppen. Verkligen inga droppar regn. Fast imorgon kan det komma en droppen. Eller flera. Ganska troligt rent utav om man lyssnar på SMHI. Fast dom har ju haft fel förut. Ungefär 60 – 40%. Några fler rätt än fel. Så kommer det ingen droppe imorgon heller så är det inte så konstigt det heller. Det är som det skall vara,
Gammelkatten ligger här bredvid mig och vill bli klappad. Ja, hon VILL verkligen BLI klappad. Tycker att gamla ocoola gubbar sannerligen kan klappa snäll och söt och i höstskrud iklädd katt, istället för att skriva en massa skräp och skit på ett svart skarmligt tangentbord som visserligen är mekaniskt och tämligen väl rengjort men lik förbaskat är ett svart skramligt tangentbord.
Men katten får ge sig till tåls.
En känd radioperson och journalist boende i Söderhamn tycker att jag svamlar. Ja och troligen har han helt rätt i det. Den här texten borde kunna användas som bevis i det fallet. Om man nu skulle känna behov av att bevisa det. Eller tycka till om sådant. Jag känner mig alltid lite hedrad när personer från de högre skikten noterar att jag finns. Även om de snabbt bortser mig som en svamlare. Sådant får man faktisk räkna med som en varandes en vanlig enkel människa. En oupphöjd.
Men helgen, ja den har varit alldeles utmärkt. En tallrik sushi har faktisk kommit min väg. Inget kan gå fel då. På restaurangen hade vi dessutom en mindre släktträff med mina favoritsläktingar. Om man nu får ha sådana. Jänterna, morsans gullegrisar. Men vi träffas inte så ofta numera. Men sådan är tiden.
Under “Så mycket bättre” bestämmer jag för att säga “ja” till nästa erbjudande. Vad det nu är och blir liksom. Det är synnerligen dumt såklart för jag vill ju så gärna säga “nej” och “nej” och “NEJ“. Men en gång till ett “ja” som levande varelse kan man väl bjussa på. Jag kommer såklart att ångra mig omedelbart efter att detta “ja” är uttalat men brukar försöka stå för mitt ord om det nu går att ordna.
En halt fisk har man ju aldrig hört talas om, men åtskilliga som varit hala. Detta faktum bör man noggrant notera.
