Halv åtta, en stor tekopp på skrivbordet och det är svalt och skönt på kontoret som har haft de flesta fönster öppna i natt. Ute sjunger Pavarottis son sin koltrastsång så att hela vår kulle och dess innevånare liksom hamnar i ett sakralt tillstånd men där inga av människor byggda guds hus behövs. Jag bara sitter där och lyssnar en stund. Det finns jobb att göra, jobb som jag borde kasta mig över för att få gjorda, men koltrastsång går liksom rakt in i mitt hjärta och stillar mitt sinne. Den där klara sången som liksom har ett inbyggt reverb också för att helt fylla upp världen helt och fullt när den framförs. Och visst lyckas den med det. Varje gång.
Kontoret är fullt av insekter av alla de slag. Skalbaggar, nattfjärilar, harkrankar och alla andra möjliga häftiga invånare som också har sitt hem här på kullen precis som vi har det. En skalbagge får min tepåse på sig när jag lyfter den ur Earl Grey koppen, hamnar upp och ner och sprattlar med alla sex ben i den lilla tepöl som bildas. Jag måste såklart rädda den och lite omtumlad rör den sig sen på skrivbordet en stund och gör det till synes planlöst. Men den torkar upp, suger åt sig teiner, knarkar, tills jag lyfter upp den igen och sätter den på en pelargon i ett öppet fönster. Där får den mer fäste. Den undersöker bladet en stund och låter sig sedan teinrusig fall ut på fönsterbrädan i ett bungyjump utan lina med en “plonk” och sen på studs fara ut i gräsmattans skyddande gräs.Jag mumlar “lycka till” och hoppas att också denna min tidigare okände granne kommer att njuta av dagen som verkar bli en av de vackra och ljuvlig. Må Pavarottis son och min nye skalbaggeväns vägar aldrig mötas. Hur man ser på koltrastar beror på vem man är. Absoluta begrepp är reserverat för ismernas livsbegränsade hopar.
Själv skall jag ner till Gävle idag. Prata böcker på SR P4 efter fem. Jag kan inte tänka mig att det finns en enda en som orkar lyssna på något sådant, men det är roligt att prata, och har man nu sagt ja så har man. Försöker hålla mig från att överanalysera. Hatar det. Jag vet ju så väl att den där analysen bara ändå kan utgå från en själv, att den säger mer för en psykiater eller psykolog om den man själv är än om boken och dess författare, att det liksom inte går att gissa vad en annan människa – författaren i det här fallet – hade för avsikt med orden när hen skrev dem. Det är ju samma med musik. Man skriver en låt som handlar om något man upplevt och sen tycker hela världen att det handlar om något annat som hänt i deras eget liv. Vi har så lätt för det där. Dessutom är det precis så konst skall upplevas. Den skall väcka saker i oss som vi hade glömt eller som vi inte ens visste fanns där och göra det utifrån känslor inte från ett analytiskt sinnelag. Men akademierna gillar såklart när man måste läsa en text mer än en gång för att den skall bli bra. Så är det med dagens text. Man måste läsa den fler gånger och då ser man annat och mer. Lyssna om du orkar, fast läs hellre en egen bok på en badstrand nära dig. Du får helst säkert mer utbyte av det.
Jag skall ta en kylväska med mig på min resa. I den skall jag packa in två tolvbitars vegetarisk sushi från Sakura på vägen tillbaks. Det ljuvligaste som finns i matväg. Ett glas vatten till bara. Man blir sådär lagom mätt. Men Sakura har förlorat lite. Det är inte helt perfekt längre där och Mora har tagit över ledartröjan. Men ägarinnans “Hej, hul äl det” när man kommer in efter att inte ha varit där på flera månader är härligt. Medicin för fruars ryggskott som sakta håller på att ge sig är det också säkert. Mer stanna i Gävle blir det inte denna gång. Ner och hem bara. Här hemma finns mer att göra liksom.
Just det där som finns att göra skall jag rycka tag i nu. Börja min dag. Tekoppen är nästan tom. Pavarottis son har tystnat där ute och en trana har tutat in att dagen börjar här på kullen från sin myr där på andra sidan dalen. Dragspelaren har fönstren öppna han med. Sover ut. Är ingen älskare av värme precis som de flesta musiker. De som gillar natten och mörka, rökiga, fuktiga källarlokaler, i alla fall de med bra akustik. Låt dagen börja. Den kan bli bra eller den kan bli dålig. Det får man ta men utgångspunkten är alltid “bra”. I alla fall här, för åtminstone där har man ett val.