Att klippa sig i tid

Gävle. Nian. Torsdag. En a-lagare hejar glatt.  Han långt hår, sliten. Jag, långt hår, sliten. Samma. Nära. Såklart. Jag har inget emot det. Inget alls faktiskt. Men det är dags att klippa sig.  Jag vill gärna vara “the underdog” men det skall finnas proportioner också på det. Börjar man själv tro på att man är en förlorare så är man det. Enkelt. Så dags att beställa en klipptid. Gubbar, coola som ocoola, med långt hår är för övrigt det mest patetiska jag vet. Möjligen bara överträffade av dem med öppen skjorta, hårigt bröst, färgat, med guldlänkar hängande om halsen. Eller wannabe popstjärnor med hatt. För att gömma flinten, den begynnande. Eller hur Charlie? 😉

Men det växer alltid ut det där håret varje år till ogilla-längd innan jag själv hinner bli medveten om att det gör det. En dag är det helt enkelt för långt. Då skall man lyckas ta sig till en frisör. Det tar tid för mig. Inkräktar på värdefull arbetstid,. Tvingar mig ut i verkligheten. Sen kan man inte välja vilken frisör som helst. Det skall vara en riktig ocool herrfrisör. Hotta ställen går bort. Där sätter jag inte min fot. En gammal snubbe med sjöbjörnstatueringar skall det helst vara. En som inte pratar för mycket. Klipper. Håller käft och får betalt. Dåligt med sådana numera. Tant finnes dock i Hudiksvall som har klippt gubbar i sextio år. Rökhes röst, en lokal full av cigarettrök.  My kind of place.

Helst skulle K. klippa mig. Karott på och klipp runt om. Hade fungerat. Nej rakning är inte ett alternativ. Det är som hennafärgat på kvinnor. Det lyser åldersnoja om det där. Ja det låter också. Skriker om det hela. Nej inte dit.

Men får väl köra med hårsnodd ett halvår. Blir liksom Hells Angels medlem på köpet. Bara jackan fattas. Det fungerar bra i förhandlingar. Om man nu träffade en annan människa IRL.

Men nu skiter jag i det här. Finns inte mer att fundera på. Greppa en bok och dyka in i något fiktivt är det som gäller. Bort. Såg förresten en bra film ikväll. Netflix. Men minns inte vad den heter. Att den var bra räcker för mig. Ungdomsfilm. Japp. Sällan dom är bra. Eller snarare att man träffas av dem i själen numera av naturliga skäl. Men dom här människorna var lika galna som Södranmänniskorna. Det var något speciellt där.  Då. Jag träffas av det ikväll. Blir tårögd. Japp. Men nu godnatt.

Edit:

Charlie kommenterar

Hej Åke!
Jag läser alltid dina inlägg med stor behållning! Och jag utgår ifrån att det är mig du syftar på när du skriver “Wannabe popststjärnor med hatt. För att gömma flinten, den begynnande. Eller hur Charlie?” Fine. Skriv vad du vill. Men jag måste dock erkänna att det triggade igång min extrema flint-nojja som jag nu, vid 44 års ålder, nästan trodde jag glömt bort!

Denna extrema flint-nojja började redan i 10-årsåldern när ett par elever till min pappa kom fram till mig och sa:
-Stackars dig som har Ove Granberg som farsa (han blev tunnhårig redan i 25-årsåldern), du kommer att bli flintskallig som 15-åring, haha!” Sedan den dagen trodde jag långt upp i åldern att det bara var en tidsfråga innan allt hår skulle försvinna från mitt huvud för gott, under loppet av några månader. Men till min stora lycka hände det aldrig. Hittills.

Jag tror absolut att mitt hår blivit tunnare med åren, det är ju helt naturligt. Men nu, när du skrev detta, blev jag ju fan skitnojjig! Så nojjig att jag blev tvungen att gå in på muggen och ta en selfie med spegeln som bakgrund. Jag bifogar detta bildbevis (se hur orolig jag ser ut!) helt oretuscherat och ofiltrerat, för att jag verkligen vill poängtera att anledningen till att jag burit hatt sen 20-årsåldern helt enkelt är för att a) Jag älskar huvudbonader. Och b) Jag hatar mitt hår. Det är fult, flygigt, mjukt (som i bebishår) och krulligt och jävligt. Men kanske kan det även omedvetet vara en förebyggande åtgärd, typ “Om jag nån gång blir flint så kommer ingen märka nåt”. Vad vet jag?

Nog sagt om det! Jag skrev egentligen allt detta för att jag tyckte det var rätt kul och jag inte hade nåt bättre för mig.

Det jag däremot faktiskt blir irriterad över på riktigt är att du kallar mig för “wannabe-popstar”. Jag har spelat i band sen jag var 12. Och det kommer jag fortsätta med så länge jag lever. Jag har inga som helst ambitioner på att bli kändis eller “pop-star”. Det tåget har liksom gått för länge sen. Jag gör det jag gör för att jag älskar musik, att skriva musik, och att framföra det live för alla som gillar det vi gör. Jag har liksom inget annat som jag brinner för så mycket. Det är mitt liv. På riktigt. När du förminskar det med två vidriga ord blir jag förbannad. Kan du tänka dig? Du känner inte mig och vi har så vitt jag vet aldrig träffats.

Du skriver sjukt bra Åke! Skriv en bok! Det har jag sagt förut. Och du verkar vara en hejjare på datorer. Men din musik suger faktiskt, vilket du själv påpekar hela tiden. Men det är sjukt oklädsamt att låta din bitterhet över vetskapen om detta gå ut över andra. (Bara ett tips from a perhaps soon to be flintskallig wannabe-popstar). ?

Puss & Kram
Charlie

PS. För övrigt har du fel om gamla män i långt hår. Two words: Willie Nelson.