Skithål

Som en raket flög den iväg och hamnade i tunnan under honom, skitkorven som han precis tryckte ur sig där på torrdasset. Lite för hård var den för att det skulle vara en sådan där befriande uttryckning, ringmuskeln sved betänkligt efter utpressningen – som inte hade varit helt enkel – men ändå var det skönt att bli av med skiten, om nu uttrycket nu tillåts.

“Men stopp, stopp, stopp. Hej förresten, det här är din gamla Svensk[a]lärare. Ingen, INGEN, berättelse kan börja på det där viset. Det måste du väl ändå förstå. Gör genast om!”

“Men det är ju precis sådär min inre röst låter. Dom säger ju det Mankel och Nesser, och alla dom andra med för den delen, att vill man skriva så är det den inre rösten man skall försöka plocka fram och sen hålla…”

“Bah. Jag har inte tid att tjafsa med dig din klåpare. Du lyssnar ju aldrig. Skriv som du vill då… Stava som du vill också förresten men ta i alla fall en kurs i kommatering din vrånga,, ja… IDIOT! Och så heter det “de” och inte “dom” när man skriver din förbaskade värdelösa nolla.”

Ja ja suck, den här mannen jag nu försöker berättar om han gjorde det han gjorde där på dasset i alla fall. Den gröna dörren hade han lämnat öppen. Han brukade göra det, sitta där och se ut över havet. Nu var det en liten överdrift för man såg egentligen inte mer än en strimma vatten långt, långt borta där mellan träden, men det var ändå vatten och man såg det. Ja, kanske inte havet om man skulle vara helt ärlig heller. Men Lössnan. Hans sjö liksom. Lagom stor och definitivt badbar. Skulle duga att dränka sig i också om man kom på sådana tankar. Men ännu hade han inte kommit dit. Satt här på det tredje vuxenhålet på ett torrdass mitt i sommaren. Ett hål som blivit polerat, slätt och sittskönt efter att allehanda rumpor suttit här genom åren. Både rika och fattiga hade tryckt ur sig både det ena och det andra genom den här öppningen men framförallt gnussat lite på den där rumban så att den som finaste sandpapper polerat sitthålet en liten bit i sänder. Samarbete kallades det visst. Socialistiska grundprinciper. Det var därför det till slut blev så gott för själen att sitta här. Moderata skithål var nog inget vidare att sitta på helt enkelt.

Oskar någonting satt uppsatt med vita lite rostiga häftstift där på väggen bredvid det lilla fönstret. Kan det ha varit den andre? Bestämd blickade han ner på honom beklädd med alla sina ordnar och intryckt i finaste uniformen. Passade i miljön som om det var här han alltid funnits. Var kom seden att sätta upp kungen och kungafamiljen på dasset egentligen ifrån? Kunde man ana en liten folklig protest mot överheten i det där? Att ingen hade kommit på att sälja tryckta bilder av församlingens präst att användas för samma ändamål då det begav sig var en skandal. Sälja dem för tio öre styck. Hade blivit en säker storsäljare. Men nu idag var tajmingen inte helt rätt såklart. Hundra år för sent kom den iden. De brukade inte vara så bra tajmade hans idéer. Förresten var det nog Gustav V som satt där när han tänkte efter.

En koltrast sjöng vackert för honom. En ljum sommarbris drog genom träden och fick dem att susa till och liksom ruska på sig av vällust. Kanske förebådande vinden regn, kanske inte, mannen ville inte veta. En blå himmel med små vita molntussar gav i alla fall heller ingen ledtråd i den saken. Han önskade att han kunde sitta här och diskutera med Gud. Som Nessers Barbarotti gjorde. Eller med Jesus, Muhammed, Buddha eller någon annan av de där mytiska figurerna som ansågs sitta inne med svaren. Nån medmänniska skulle kanske kunna duga också i nödfall. Nån brevid sig på grannskithålet. Men tystnaden var kompakt från Guds sida. Jesus och dom övriga verkade inte så snacksaliga de heller. Så han fick sitta här med sina egna tankar. Hade han haft en pågående konversation med någon av dem så hade han tackat för den där Koltrastsången och för den där brisen och för de sommarlätta molnen som i maklig takt drog fram på en blå himmel och allt det andra förbannat underbara här i Hälsingsk sommardag. Rumppolerade, lena skithushål som det var så skönt att sitta på skulle han inte glömma att tacka för heller. Men nu var det som det var och det fick räcka med en tanke. Pengar hade han inte många men det här hade han och han hade fått förmågan att uppskatta stunder som den här. Det var viktigaste ändå. Det förstod han så väl.

Men var sak har sin tid. En öl, en iskall nubbe och en bit sill till egenodlad nyupptagen färskpotatis i en överblommad syrenberså väntade. Han rev en bit av tidningen och torkade sig, tyckte bäst om Svenska dagbladets ledarsidor för det ändamålet. Men det kunde duga med vilken sida som helst egentligen även om det tog emot att använda sig av dödsannonserna. Av någon slags respekt för dem som inte längre fick uppleva sådana här dagar lät han ofta dessa sidor åka ner i hålet oanvända. Slöseri såklart men nu var naturen ändå så vist inrättad att inget gick till spillo ändå. Mull blev det allt ihop till slut som hamnade där ner i skitgropen. Mull som fick hans ringblommor att bli dom vackraste i hela världen. Man kunde faktiskt glädjas för mindre tänkte han när han stängde dörren till sitt faluröda dass och barfota gick upp genom den upptrampade stigen i gräset mot sitt lilla hus där vid kanten av en av Häsinglands djupaste och vargrikaste skogar.