Det är o-ljusnatt i natt också. Starkt fast än månen bara är i 85%. Men på morgonen kommer regnet. Ja vi sitter där och segar till det, så morgonen blir väl inte förrän vid tolvtiden om man skall gå efter den normalt påjäktande klockan. Vi fastnar där i soffan ganska ofta på söndagsmorgnarna frun och jag. Mår gott, funderar på att gå ut i den soliga förmiddagen men sitter där tills den blir till regnväder och man med gott samvete kan spendera dan i studion eller i konstnärers rum.
Ja, det får bli en studiodag idag för mig som inte är konstnär. Planterar om några pelargoner först. Sticklingar från släkten i Edsbyn. Det är det som är lite häftigt med pelargoner, de kan ha stått där i köksfönstren hos någon släkting för hundra år sedan, innan det blev min tur att vårda och prata med dem. Minnena delar dom bara med sig av om man lyssnar väldigt noga, och de gånger man lyckas med det så får man höra historierna om hur det gick till i andra hem som pelargoner bott i och om ursprung från och frihet på kullar med utsikt över hav i Sydafrika, dit där deras längtan alltid står. Så vi förstår varandra varje dag pelargonerna och jag. Havet drar i oss båda med full kraft. En dag skall jag ta en stickling med mig och gräva ner i jorden på en Sydafrikans sluttning just där havet är som vackrast. Just för att sluta cirklarna som cirklar måste slutas.
Men studio idag alltså. Min frizon. Jag kan sitta där och leka utan krav. Jag gör det jag gör. Låtarna blir vad de blir. Hårdrock eller ballader. Det kan spreta så mycket det vill, jag behöver inte ta några kommersiella hänsyn. Behöver bara vara hängiven konsten.
Man skulle kunna tror att jag som tekniker fascinerades av det tekniska också där bland alla rattar och knappar och allt vad det är. Men det är något helt annat som vill fram hos mig när jag sitter där. Allt det tekniska blir snarare ett irritationsmoment som jag vill hålla på så lite som möjligt med. Det är den där musiken jag har i huvudet som jag vill ut med och som måste ut och som jag mår gott av att få ur mig. Processen att få ut det där man har i huvudet ned till något som andra kan ta del av. Men det gör de såklart oftast inte. Orkar inte ta del av det jag gör. Man blir till brus. För o-cool för det. Men det skiter jag i. Jag är bara som ett av de andra molnen som svävar förbi där på himlen. De flesta bryr sig inte om ett enstaka moln om ingen annan pekar ut det för dem. Förklarar att just det där molnet är det något särskilt med. Och vem fan skulle orka peka ut mitt moln. De som gör det har jag aldrig haft på min sida, men accepterat det med åldern. Accepterandet ger mig tillbaks glädjen i att skapa igen. Kanske har jag i alla fall till slut blivit vuxen, i alla fall just där.
Skriver en låt om Johanna just för tillfället. Ja den kommer nog också heta så när den blir klar. Vem Johanna är har jag ingen aning om. Kanske var det någon annan som kände Johanna och använder mig för att få ut en låt som visar hur mycket han eller hon eller vem det nu var älskade denna Johanna. Den kunde ha ploppat ut i gode Peter Lundblads hjärna och blivit en vällyssnad och uppskattad låt, men kom hit till ett stort gult hus på en kulle i Los istället. De flesta kommer inte ens orka lyssna på de inledande takterna såklart, nu när den kom dit den kom. Så är det med allt en sådan som jag gör. Men är det eller mindre värt för det? För att andra inte upphöjer det till “bra” eller “genialt”. Knappast. Jag vet ju det och kan lugnt fortsätta just för det. Det tog många år att acceptera just det – att skapandet i sig kan vara nog. Att kunna så över det där andra.
De inledande textraderna om Johanna kommer finnas där i alla fall och det antingen nån vill ha dem eller inte. Till slut är också de glömda och utplånade ur alla arkiv – precis som musiken – utan att ens någon orkade lyssna efter särskilt noga eller tog sig tid att teckna ned orden. Precis som det är och skall vara antar jag. De upphöjda har sitt, vi andra vårt.
Men här kan de i alla fall få leva en timme eller två – en blogtidsrymd – de inledande två verserna om Johanna. Det tror jag Johanna var värd även om kanske inte jag var det.
Sjung för mig Johanna
Dina sånger är dom vackraste
och det är bara du som kan sjunga dom för mig
Se på mig Johanna
låt din blickar kittla mig
och locka mig hela vägen hem till dig
och när jag vill släppas in till dig
och se det där som till och med alla himlens blinkande
stjärnor får se
så sluter du igen med bankvalvstjocka dörrar
vad är du så rädd för att jag skall få se
Lek med mig Johanna
låt mig smeka dig på ryggen
som om det var sommaren som kommer.
Älska mig Johanna
låt oss glömma det där vi måste
och väcka alla apor så att dom skriker.
Och dina drömmar finns i
allting som jag vill ge till dig
och mina tårar skall bli
pärlor som du skall få när du fyller år av mig
….
…