Jag håller emot allt jag kan. Ingen panna startas förrän i Oktober. Tamefan inte. Men skall man starta då så måste man ju beställa pellets nu, så jag gör det. Sitter där och fryser på ren vrånghet mot höst och vinter och väntar på leverans. Tio dagar så man får hålla ut.
Ett elelement hjälper till på låtsaskontoret. Har två vedkaminer som står här oinstallerade som inte kan installeras innan jag får en takbrygga på plats. Något som inte har varit lätt att få till. Men nytt försök nu igen och vi hoppas. Vedkaminerna blir bra den här tiden på året när de går att köra igång. Studion får stå kall. Man skall ha mycket rock & roll i kroppen för att sitta där nu. Som i helgen. Till slut når den där kylan hela vägen in i en liksom. Det tar en jävla tid och mycket värme att få ut den igen. Det är precis som ett utkylt hus. Det är inte temperaturen, den som termometern visar, som egentligen gäller. Också husen har ett inre skelett som skall värmas upp innan det kan nå de ombonade och sköna stadiet.
Så jag kryper till korset och beställer en pall pellets här i byn också, den som levereras till kvällen och räddar helgen när man pratar om flera minusgrader.
Uppvärmningen är den kostnad vi har. Huset är betalt sedan länge och visst behöver det renoveras och så men inte heller överdrivet mycket eftersom det inte finns en chans att man får tillbaks pengarna man satsar. Så det får förfalla lite lätt. Behöver stå tills man är död och borta sen spelar det ingen roll. För stort för två personer såklart. Ända upp till 500 m2 om man räknar efter i alla skrymslen. Men osäljbart. Skall man härifrån så är det bara en tändsticka som gäller. Känns synd det också för då skulle läraren och kvarsittarna inte ha någonstans att vistas om nätterna. Man får tänka på dem som alla inte ser också.
Men även om vi bor för stort så bor vi såklart fint här på vår kulle. Vi kan liksom titta ner på dragspelarens hus och sen på resten av byn. Den jag hatälskar. Det rosaskimrande gillandet är borta sedan många år. Ja jag vet det skulle bli så på Gotland och i Provence också. Efter passionen ser man klart igen. Här gräver man där man står vilket såklart är bra. Men till slut när hålet blir för djupt så ser man inte framtiden alls och det är såklart åt helvete. Men orkar inte med det där längre. Gör min grej och skiter i det där utanför. För de som befinner sig där utanför sitter jag bara hemma och har alltid gjort så i alla fall. Nått med datorer håller jag visst på med. Vi har jämvikt där, byn och jag. Förstår oss inte riktigt på varandra men vi är alla förlorarna som blev kvar här. Se där något som verkligen sammanför oss.
Men vi klarar oss alltså på lite här. En normal lön drar oss runt. Japp, det är bristen på utgifter som ger utrymme till annorlunda liv. Om man nu alltså kan tänka sig att köra en gammal Renualt och bo såhär i skogen och inte komma så långt på semestern. Men på något sätt kämpar vi alla. Varesig man bara sitter hemma som jag gör eller är på en arbetsplats som man hatar. Pris skall betalas, men det priset är tack och lov lägre här ute i skogen om man nu i alla fall en eller två timmar eller i alla fall en en halvtimme i veckan bara orkar stå ut med sig själv. Gör man inte det så kan det bli så in i helvete högt det där priset. Så högt att det blir dyrt till och med för sådana som Kamprad och Gates.
Men imorgon varmt igen då. Man börjar det där bärandet. Tjugo ton skall in och eldas upp den här eldningssäsongen också. Ändå bär man ju inte så stor del av dagen. Men man fattar liksom vilka monument man skulle kunna bygga över livets jävlighet eller kanske kärleken om man bara bar en hink hela dagarna med vad fan det nu är man behöver bära för att bygga monument av. Byggde något så att man blev ihågkommen. Eller om man var tusental som gjorde det. Fast nu när vi är i brunskjortornas tid igen samarbetar vi såklart inte. Socialistiska fina principer har fått ge vika för det egoistiska. Man får nog bära själv som man alltid burit, bar och bär.