Har tänt ljuset nere på låtsaskontoret igen där det röda ljuset står och fladdar i draget från otäta låtsaskontorsfönster på ett slitet skrivbord som varit med i så många, många år. Inte ett bord som det går ställa höjden på. Sånt är lyx här. Tror faktiskt jag köpte det redan 1985 eller 1986 av någon som bodde i Danderyd. De fina posha delarna. Kom från någon myndighets snofsiga kontor i innerstan har jag för mig och det var mamman till en praktikant på vårt företag i Täby som sålde det. Tvåhundra spänn, utan luftpicka. Ett kap.
Det finns ingenting alls som är märkvärdigt med det här skrivbordet. Inte ens åldern är speciellt märklig i vårt hus. Vi har ett i ek som är från fyrtiotalet också. Det som var farsans ett tag. Vi är lite lika faktiskt skrivbordet och jag. Båda har sina repor och märken och det mesta av lysteret har sedan länge försvunnit. Men vi står fortfarande på stadiga ben och vi fyller vår funktion lika bra som förut fast de flesta såklart inte vill ha oss. Vill ha yngre, nyare, vackrare istället som det går att anpassa benhöjd och annat på.
Jag vet inte hur skrivbordet egentligen tänker över det där. Själv har jag nog nått en slags acceptans. Men kanske är det lättare för mig som aldrig någonsin levt mitt liv på ett flådigt direktörsrum i Stockholms innerstad, som inte trodde att pensioneringen skulle bli i en paradvilla i Danderyd. Det är nog svårare för bordet som kom, eller handlöst föll ned till, fattigmanslägenheterna i Hägernäs och sen ännu värre, fraktades ut till bondlurkarna ute i skogarna till ett Hälsingland som flådiga solida direktörsbord inte ens visste existerade. Jag vet ju inte. Vi känner för varandra men diskuterar aldrig sådant bordet och jag.
Eller också gillar det läget. Är nöjt över att få vara en av de riktiga inventarierna på ett låtsaskontor och att låtsaskontoret faktiskt nästan är på riktigt igen. Att alla de där kretskorten som värmer dess yta och alla de där papperen med specar och tankar och idéer som oftast täcker varje fri del, egentligen betyder något för både bordet och han som sitter där och låtsasarbetar. Men man vet ju inte. Säkert är det i alla fall att bordet får hänga med ett tag till. Kanske blir det barnen som får bära ut det och elda upp det en dag. Det är inte tillräckligt vackert för att sparas av någon annan än mig. Men om just det vet varken bordet eller jag något endaste alls just nu. Vi kämpar bara på och gör så gott vi kan. Samlar på oss lite mer skrapmärken, fläckar och håligheter. Allt det där som skulle kunna berätta om våra liv, om någon ville lyssna, och som faktiskt är beviset på att vi verkligen levat på riktigt.