Poeten har nått hundra idag. Hundra, 64 decimalt och 01100100 binärt, eller om man vill krångla till det 144 oktalt. Fina tal, magiska tal. Jag har sett bra grejer det här året, sådant som består och som kommer från flera personer, inte bara poeten. Det är en ynnest att få leva i en sådan tid. Men det händer grejer i världen. “Maker-rörelsen” breder ut sig. Helt plötsligt har det blivit lite fint att verkligen göra saker i stället för att bara prata om det. Inte en dag för tidigt om du frågar mig. Fast i Sverige har vi nog alltid varit ganska bra på det. Percy Barnevik sa
“Här sitter man och vänder papper på ett kontor hela dagarna och sen går man hem och bygger en båt”
apropå att utnyttja folks fulla potential. Den finns ju där hos alla men jag tror att hos oss så är det också rätt många som verkligen gör slag i saken. Startar företag och patenterar eller säljer det man gjort. Vi är duktiga på att göra saker “i det här landet”. Det är i alla fall det man oftast hör från utländska vänner. Dom förstår sällan hur ett litet land som Sverige kan komma fram med så mycket ny innovation inom så många olika områden. Är imponerade av oss helt enkelt.
Sen kan jag tycka att chefstillsättningarna är lite sisådär. Det verkar många gånger som man skall vara ett riktigt stolpskott för att bli chef. Fungerar man inte bland människor och är man inget vidare på sitt jobb så blir man oftast projektledare eller chef. Jodå det finns jäkligt många bra chefer också, eller ja några. De flesta tillhör ändå “pratarna” eftersom “makers” inte vill ha de där jobben. Egentligen har jag bara haft två bra chefer under mitt liv. Sådana som lyft och fått oss andra att uträtta storverk. Sen har det varit en enda grå massa av just pappervändare som inte ens går hem och bygger en båt. De man som anställd bär på sina axlar utan att få något endaste lilla tillbaks, men som man mestadels kan ignorera och som ignorerar de under sig. Sen dom riktigt dåliga. Har nog bara mött en, men han var å andra sidan skitdålig och rädd så jävla rädd och är nog det fortfarande i någon håla. Men chef är han inte längre.
Gråa massans chefer åker hem till familjen på fredagskvällen när de andra i projektet skall jobba övertid hela helgen. Pratar jävligt mycket om hur otroligt duktiga alla är och vilken bra insatts de gör för företaget, sen är de borta. De bra cheferna står där mitt i i alltihop och gör sin del, försöker i alla fall, åker och köper pizza där sent på kvällen och fixar coola och en låda godis och uppmuntrar, uppmuntrar, uppmuntrar och stärker när alla är trötta och sluta och inte tror att man någonsin kommer att gå i mål. De fixar en fest sen när projektet är slut där alla får supa skallen av sig i reset och upphämtning inför nya stordåd. För det är just det de får en att känna att man gör de där bra cheferna. Stordåd.
Men det är såklart svårt att vara chef. Ensamt. Oftast får man skit både uppifrån och nedifrån. Chefer behöver bra chefer i sin tur för att bli bra på det de gör.
Det som är bra med att vara egen företagare är att man inte har någon annan chef än kunderna. Dom kan iof ibland vara ett helvete att ha att göra med.Men när fakturan är betald glömmer man det och rullar vidare. Sparka lite på en väg om det är för jävligt. För dom har ju rätt dom där bortskämda kunduslingarna ändå. Det måste ju och skall vara så.
Men nu har jag inte tid att prata mer. Nu skall jag göra. Lite som poeten som passerat hundra.