Innan vi åker förbi Träförädlingen så känner jag doften. Doften av en far. Starkare ju närmare vi kommer spånhögarna. Sådär doftade han. Spån, metanol. Minnena rusar i mig. Jag har minnen härifrån jag också från några år, han hade hela sitt liv här. Lars-Erik Järvefelt, ägare och chef över alltihop, som trodde på honom. Lätt honom bygga sina maskiner och uppfinna nytt. Finansierade patentansökningarna och gav en ung teknisk begåvning ett liv. Blev kamrat också, inte bara ägare och chef. Det här var viktigare för min far än vi som fanns där hemma. Natt och dag fanns han här genom hela mitt liv. Det var på helgerna (i bästa fall) man såg honom. Trött men nöjd efter en veckas slit. Trettontimmarsdagar, sextontimmarsdagar, fyrtioåttatimmarsdubbeldagar. Viktigare därför att det var det här han levde för. Jag ärvde det där till glädje och sorg.
Och visst tjänade han bra. Verkmästarlön. Inkomster från patent. Men Järvefelts tjänade såklart storkovan. En del är kapitalister och en del är proletärer, också verkmästare tillhör de placeringar som skall förräntas och ge avkastning. Men det kunde ändå inte vara bättre. Här fick farsan det liv han ville ha. Sen när Järvefelt sålde och det gemensamma bolaget avvecklades så var det inte samma sak såklart. Men pensionsförsäkring möjliggjorde tidig pension och tio lyckliga år för en älskad farsa, samtidigt vaktade Järvefelt miljonerna med allt stigande oro. Aktieinnehav måste öka, öka, ÖKA i värde. Fanns det längre tid för liv?
Till jularna kom han hem till oss med fru Irma. Båda alltid lika vänliga, alltid lika trevlige. Fruktkorgen. Morsan, bondflickan som visste sin plats, nervös inför besöket som hon visste kom där en dag eller två före jul. Det här var finare folk. De som byggt det moderna Edsbyn, det som “ville och kunde”. Kakor, finporslin och allt det andra fina framplockat inför överhögheten, det som säkert bara var skit för dem i alla fall men det finaste som fanns hos oss.
Men utan dem hade vi inte haft telefon så tidigt, lägenheten med Voxnan strömmande utanför, flyget till Mallorca, Lapplansresan, segelbåtsturen som jag aldrig glömmer och allt annat. Det fanns saker att vara tacksam för. Men arrendet för tomten där i sumphålet vid Lössnan som Ivarsson släppte till efter Järvefelts övertalning (släkt emellan) var såklart ett hur tydligt tecken som helst på vem som bodde på solsidan och vem som i grund och botten var arbetare. Därifrån fick morsan och farsan ta sig för egen maskin och gjorde det när de hittade huset i Samuellsfall. Hittade en pärla som bara var deras och kontant betald.
Efter ett år på gymnasiet så började jag alltså där på Träförädlingen själv. JAG VILLE SPELA! Det var så starkt inom mig. Inte läsa en jävla massa skit och definitivt inte på en ekonomisk linje. Hur i helvete hamnade jag där? Järvefelt igen? Fotohögskolan hade varit en mer logisk väg. Men som sagt jag hoppade av. Det suckades. Men jobb ordnades. För ung för att stå vid maskin så skotta spån. måla, spola isar för att bära tunga traktorer och virke var det som gällde. Black Sabbath i öronen genom påhängd kassettbandspelare som slukade batterier.. Men besvikelserna uttalades aldrig. Det var Järvefelt som gav utlopp för dem också.
En dag på fabriken när jag mötte honom i trappen upp på väg mot taket. En riktigt utskällning fick jag för att jag slutat skolan och svikit min far. En äkta råutskällning med rött ansikte och allt. Men för en som skulle bli popstjärna tog det naturligtvis inte alls. Jag skulle minsann “visa dom jävlarna”. Men jag fattade ju att farsan var mer besviken på mig än vad han gett uttryck för. Men JAG VILLE SPELA och det kunde ingen sätta stopp för. Svårare än så var det inte och jag var gladeligen beredd att betala ett mycket högre pris för det än vad det kostade att vara verkmästarens son där på Träförädlingen.
Min farsa var naturligtvis bara en av alla de som jobbade där på Träförädlingen. Varken mer eller mindre. Familjen Järvefelt ägare. Bra ägare, jag kan inte tro annat. Gav många människor tryggt arbete och parerade lågkonjunkturer med att spara i ladorna som man gjorde i Edsbyn fram till sjuttiotalet. De glappa skiftnycklarna jag har i källaren låter mig aldrig glömma verkstaden och fabriken. De som kasserades men som togs hem av farsan när nya köpts in. Kunde användas ett tag till. Gör det än idag här hos mig som svär varje gång över deras förbannade glapp men är för snål för att köpa nya.
Doften jag känner där vid träförädlingen när vi åker vidare mot Erikshjälpen med trettio kassar böcker som minner om andra liv är ändå farsan. Kan aldrig bli annat. Men kanske är den en annan farsa eller en annan morsa för någon annan. Det kan jag leva med. Järvefelt luktade såklart inte sådär, det kan man i alla fall vara säker på. Om nu stålar luktar alls.